Virs minns med ens vad alla barn i Aros får lära sig. Trygghet är frihet. Nu förstår han dess innebörd. Allt i Botten är osäkert och han vet knappt vem han är längre. Han dricker lite av drycken han fick, men den har blivit ljummen. Tänk om han blir en helt annan person om han stannar här? En som bryter mot regler och gör farliga saker. Och hur kan de veta om det finns någon sanning i alla rykten? Vill han verkligen ge sig ut på ett dödsdömt uppdrag? Semla rör vid hans arm och ser på honom med uppmuntrande blick. Det hjälper inte. Virs vill hem.

– Jag kan inte följa med er. Jag vill tillbaka till Aros.

Semlas hoppfulla leende bleknar, men hon nickar.

– Jag förstår. Ni har i alla fall vad ni behöver för att leva ett bekvämt liv. Det har vi inte här i Botten.

De som ska i väg på expeditionen packar snabbt ihop det sista och tar farväl av de som stannar kvar. Semla ger Virs en sista kram innan de skiljs åt. Virs tycker att det liksom bränner bakom ögonlocken.

– Lycka till!

Semla går i väg med de andra.

Nästa morgon är det dags för Virs att ge sig av, tillbaka till Aros. Han får en guide som heter Karben, en kille som är ett par år äldre än honom och liksom har studs i stegen. Karben är nyfiken och verkar snäll, men Virs vill inte lära känna någon ny.

Vägen tillbaka till Aros går genom grottgångar tills de kommer till tunnlar av packad lera. Karben går hukad och är duktig på att smyga runt vakter. När de närmar sig ytan rätar Virs på ryggen. Inte förrän nu märker han hur mycket han har släppt på sin annars spikraka hållning. Så kan det inte få fortsätta. Virs måste återgå till att vara en exemplarisk medborgare av Aros.

En sista tunnel och så når de ytan. De befinner sig i utkanten av kupolen ett stycke från varningsskyltarna. Det är natt och den stora lampan i kupolens tak är släckt. Virs borstar av sina kläder som är täckta av damm från gråsand. Karben viskar att han hoppas att Virs ska få ett gott liv nu.

– Detsamma.

Han går försiktigt, som om marken när som helst kan sluka honom. Så kommer han till de raka och välordnade gatorna. Håller ryggen rak och stolt. Virs lyckas smyga iväg till sitt hus och klättrar in genom fönstret till sitt rum. Där står hans älskade egna säng med de sköna gröna lakanen. På skrivbordsstolen sitter pappa med händerna i knät. Tittar upp med oroliga ögon och frågar var Virs har varit.

– Jag ramlade ner genom sanden till Botten.

Han förklarar hur det gick till. 

Pappa blir gravallvarlig. Aldrig någonsin får Virs berätta för någon vad han har varit med om. Virs nickar. Pappa ger honom en stel kram och reser sig upp. Säger att Virs måste försöka sova nu, för det är en dag i morgon också.

Så fort pappa har lämnat rummet drar Virs fram den tillknycklade läxan ur fickan. Han kan inte komma till skolan utan att göra läxan. Virs ställer sitt larm en timme tidigare. Han vet att han ska beskriva exakt hur det brukar vara i Aros.

Rummet känns plötsligt så litet. När han blundar ser han Semlas ansikte framför sig och minns allt de upplevt tillsammans. En märklig dag. Spännande. Men det får han aldrig någonsin säga ett ord om.