
Botten
Lyssna vidare
Virs funderar länge på vad han ska göra medan han dricker av teet. Det smakar grönt av örter, men också lite dammigt. Trygghet är frihet säger man i Aros. Där finns hans föräldrar, de tilldelade vännerna och alla rutiner. Om han följer med på expeditionen kanske han aldrig mer får se Aros igen. Fast inget är som förut i alla fall. Nu vet han att Botten finns. Ett annat sätt att leva, även om det är hårt och farligt. Är livet friare i Aros eller i Botten? Och hur ska han välja mellan Aros och expeditionen?
Semla måste kunna se hans beslutsångest, för hon lägger en hand på hans arm.
– Du måste inte välja nu. Du kan stanna kvar här med de andra som inte följer med på expeditionen. Då är du fortfarande nära Aros. Och vem vet, vi kanske kommer tillbaka, och då kan du följa med oss då om du ändrat dig.
Virs känner trycket lätta i bröstet. Det är ett alternativ han inte hade tänkt på. Att stanna här. Bland ANTI-kvarierna och all kunskap. En låga tänds inom honom. Här kan han få lära sig fler saker och det finns så mycket av Botten han inte hunnit utforska ännu.
– Virs, du ska få en sak av mig.
Semla drar fram något ur sin ryggsäck Det är en liten bok fylld med tomma blad.
– Vad ska jag med den till?
Semla skrattar och ger honom en penna också.
– Vi kommer nog inte att ses på jätte, jätte, jättelänge. Men om du skriver ett brev till mig i boken varje dag, så ska jag skriva till dig också. Och när vi ses igen kan vi byta dagböcker.
– Vilken bra idé.
Han har aldrig tänkt på att han skulle kunna skriva något eget. Precis vad han tänker och tycker. De kramar om varandra länge, innan Semla behöver sätta i gång med att packa för att ge sig av med de andra.
Allt känns bättre efter beslutet. Även om Botten har sina faror – gäng, rasrisk och vakter – så känns det tryggare än att ge sig iväg i det outforskade mörkret med Semla och de andra.
På kvällen får Virs följa med till en sovsal. Där träffar han en kille som heter Karben och som är ett par år äldre än honom. Karben verkar snäll. Snart hör Virs på Karbens andetag att han har somnat. Virs tänder ett ljus på sitt sängbord. Tar fram dagboken och pennan.
”Hej Semla! Det kanske låter konstigt, men jag är glad att jag föll genom sanden. Aldrig någonsin har jag varit så rädd, eller behövt fatta så många beslut. Men nu vet jag mycket mer än innan. Och du har blivit min vän. Det här var en perfekt dag.”
SLUT på äventyret