Virs följer efter Elba, som tar en lykta i handen och går genom en mörk gång av packad jord och gråsand. Virs
tänker på Semla. Hoppas att hon kommer att leva ett bra liv, trots att det verkar vara rätt kaotiskt att få välja själv vad man vill göra. I Aros får man bara göra det som Centralorganisationen bestämmer.

Elba vänder sig mot Virs. I pannan har hon en bekymrad rynka. Hon frågar varför han gick ned hit.

– Det var inte med flit. Jag föll.

Virs får en kall klump i magen.

Elba ber honom sluta ljuga. Nu måste han berätta varför han kom hit.

– Jag ljuger inte, jag lovar. Alltså, jag gick till ett förbjudet område. Förlåt, men det var för att jag tappade min läxa. Och då föll jag genom sanden.

Elba hummar. Den kalla klumpen i Virs mage växer. Han vill springa därifrån, men har inget att lysa på vägen med. Elba säger att han kan spara den där historien till senare. Lovar att allt kommer att bli bra bara han följer hennes instruktioner.

De kommer fram till en stege. Elba klättrar upp. Knackar på en lucka – en, två, tre gånger. Får en liknande knackning
tillbaka och luckan öppnas. Elba pratar med någon ovanför, sen klättrar hon ner igen och säger åt Virs att klättra upp. Pekar med hela handen. 

Virs blir torr i munnen. Elba föser honom mot stegen. Där ovanför lyser ett starkt och stadigt sken. Kan det vara
den konstgjorda solen i Aros? Då kanske han är tillbaka i tryggheten snart.

Virs klättrar upp och starka armar drar upp honom. Snabbt formar flera trygghetsvakter en ring runt honom.

Alla har gråa uniformer. Det bländande ljuset kommer från ett lysrör i taket. Virs öppnar munnen för att berätta sanningen. Säga förlåt, om och om igen om det behövs, men innan han hinner säga något, tar en vakt tag i hans armar bakifrån. En annan får fatt på hans ben.

– Snälla släpp mig.

Men de lyssnar inte. 

Vakterna svingar honom in i ett mörkt rum. Dörren slår igen. Någon låser. Han bankar på dörren och ropar att han vill ut. Ingen öppnar.