Saker känns inte längre riktigt samma trots att han inte har varit så länge i Botten. Virs har lärt sig att allt inte är som det verkar. Att det finns så mycket att lära sig. När han tittar på Semla inser han att det här är så vänskap ska kännas. Inte som en vana eller rutin utan som något varmt och spännande.

Om Virs återvänder till Aros måste han glömma allt som han lärt sig i Botten, eller åtminstone aldrig mer prata om det. Kväva all sin längtan. Göra klart läxan. Ju mer Virs tänker på det, desto mer inser han att det redan är för sent. En eld har tänts inom Virs som skriker efter mer bränsle – fler intryck, mer kunskap, mer, mer, mer!

– Jag följer med er.

Virs inser att det här är frihet. Att få välja själv.

– Ja!

Semla kramar Virs. Hon lyfter upp honom och snurrar ett varv. Virs blir alldeles yr och de ler mot varandra.

De som ska följa med på expeditionen packar snabbt ihop det sista, och tar farväl av de som stannar kvar för att vaka över samlingarna.

I början färdas de längs väl utgrävda, upplysta och upptrampade gångar, sen blir det alltmer svårframkomligt. De balanserar över en fallfärdig repbro i ett bergrum, kravlar sig genom tunnlar som tycks vilja svälja dem, och vadar genom vattenfyllda hålrum. Mer än en gång är Virs säker på att taket kommer falla in och begrava dem alla levande.

Till slut hamnar de i en jordkula fylld med stenblock. De börjar lyfta bort stenarna. Det är väldigt många och stora stenar och Virs förlorar hoppet. Han kan inte hjälpa att han fantiserar om sin säng och en vanlig skollunch, men så biter han ihop.

Plötsligt ropar Semla:

– Hörrni! Här borta!

Alla skyndar fram. Semla har rullat bort en stor sten och ett bländande ljus lyser som ett öga. De jobbar snabbare. Hjälps åt att gräva sig mot ljuset.

När öppningen är tillräckligt stor kravlar de ut. Virs är smutsig, hungrig och blöt, men när han kommer ut i det gröna drar han ett djupt andetag och börjar skratta av lycka. Det är precis som på bilder han sett, men också så mycket bättre. Här blåser en vind som luktar friskt på ett sätt han aldrig varit med om förut. Han lägger sig mitt i det mjuka gröna och ser upp mot trädens kronor. Semla lägger sig bredvid honom med det största leende han någonsin sett. Insekter surrar i luften och ovanför dem finns en evighet av blått. Virs kisar och kan knappt tro sina ögon, för ljuset kommer inte från en lampa, utan från själva solen.

De är framme!