I början av 1900-talet, när elkraften började byggas ut i Sverige, fanns bara lokala och regionala fristående elnät. När Vattenfall 1915 tog Älvkarleby vattenkraftstation i bruk skulle den täcka elkraftbehovet i området däromkring, med 10–15 mils radie. Men vattenföringen i Dalälven var osäker och industrin krävde säkra elleveranser. Man behövde därför ett reservkraftverk – ett ångkraftverk – som skulle användas vid lågvattenperioder. Kraven som ställdes på platsen var att det skulle finnas god tillgång till kylvatten, en hamn för bränsleleveranser och att det skulle ligga skyddat inne i landet – det var ju krigstider. Valet föll på Västerås.
I början av 1930-talet byggdes infrastrukturen ut. Ångkraftverket blev en viktig knutpunkt i det nu landsomfattande elnätet, och fick rollen som reservkraftverk för hela landet. Man skulle täcka behovet vid toppar i förbrukningen eller vid bortfall av vattenkraft. Som reservkraftverk gällde det att kunna starta snabbt och därför byggdes de unika tornpannorna, som gav verket dess typiska siluett. Pannorna, som var konstruerade i Västerås, hade en starttid på 20 minuter från kall panna till full drift i turbinerna. Motsvarande anläggningar i Europa hade en starttid på fem timmar. Läs mer på www.angkraftverket.se
Arrangörer: Industriarvsgruppen vid Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening i samarbete med Ångkraftverkets vänner och Västmanlands läns museum.
På bilden syns pannorna 11, 12, 13-14 och 15 plus gamla pannhuset. Foto: Anette Berglinn