Sune Waldimir

I Västerås i början av 1900-talet, växer en pojke som heter Sune upp. När han en dag hör en militärmusikkår spela marschmusik vet han vad han vill bli – musiker. Han lär sig snabbt att spela alla möjliga instrument, och kärleken till musiken blir snart den primära drivkraften i hans liv. Han turnerar runt i landet och tar sig slut dit han längtar allra mest, till Operan i Stockholm. Men hans berättelse slutar inte där. Några år senare dirigerar han sin egen orkester och snart lyssnar nästan hela Sverige till den musik han framför.

Förord

I en artikel i Östersundsposten från 22 oktober 1959 kan man läsa:

”Tjugo jättestora klippböcker om Sune Waldimir svarar för att radio-intervjuerna just nu med den populäre dirigenten blir så faktaspäckade och roliga som de är. De har klippts samman av Sune Waldimirs far hemma i Västerås och utgör ett unikt dokument om 30 års svenskt nöjesliv – d.v.s. 30 år med Sune Waldimir.”

Drygt 50 år senare fick Västmanlands Län Museum dessa 20 klippböcker som gåva av ett barn till Sune. Sedan dess har de i princip legat orört på sin hyllplats i museets arkiv. Fram till nu, då jag i min (an)ställning som arkivassistent valt att göra en biografisk resumé av Sunes liv, med klippböckerna som grund. Min strävan har varit att pussla ihop de viktigaste och mest personliga delarna av hans liv till en sammanhängande och läsvärd story, och därigenom ge läsaren en första inblick i vår unika arkivsamling. Mitt porträtt av Sune Waldimir är resultatet av ett begränsat studium, under en begränsad tidsperiod, och ska bäst förstås som en form av musikhistoriskt kollage.

Under Sunes sista tid i livet arbetade han på sina memoarer, som gick under namnet ”Trettio år i svensk showbusiness”. Det är oklart vad som blev av detta projekt. Det som dock inte är oklart är att Sune hade en önskan att berätta för andra om sitt händelserika liv. Nu tar jag chansen att göra det åt honom.

Mikael Kvick, arkivassistent

 

Del 1 En kändis bland kändisar

Han var gästen som aldrig trängde sig på eller som krävde någon förplägning. Han tog ingen plats, men fyllde ändå hela rummet med sin musik. Hans trevliga och älskvärda karaktär gjorde att folk kände sig nära bekant med honom, trots att de inte hade träffat honom personligen. Hans beundrarskaror var talrika och hängivna - inte olika fansen till dagens rock- och popstjärnor.

Del 2 En musikälskare i familjen

Det berättas om Sune att han under sina tidigaste barnaår varit ett snällt och ganska tystlåtet barn – och som var galen i musik. Som liten parvel smet han ofta hemifrån. Vid ett tillfälle, när han varit försvunnen en längre tid, blev föräldrarna så oroliga att polis tillkallades. Polisen letade och letade, och till slut fann de den då 7 årige Sune vid Västerås Regemente, där han roade sig med att lyssna till musikkåren. Den lille Sune jublade högt när bastuborna dånade, flöjterna kvittrade och klarinetterna visslade, alla tillsammans i glad marschtakt.

Del 3 Avbrutna studier och massor av jobb

Så ”den smärta yngling som alltid skrattade”, slutade alltså latingymnasiet. Han struntade i studentexamen och vita mössan, och gav sig helt in i det som hela tiden varit hans hobby, musiken, eftersom han, enligt egen utsago, ”icke stod att hindra”. Hans främsta dröm var ju att bli yrkesmusiker. ”Det var lika så gott det” tyckte Kallstenius.” Men när rektorn för första gång hörde Sune spela jazz, var han inte lika övertygad. Han lär då ha utbrustit: ”Stackars pojke, han är ju ändå född av hederliga föräldrar!”

Del 4 Kvartettsång och grammofoninspelningar

Wiggerskvartetten blev en verklig landsplåga. Dess 15-åriga historia och glanstid berodde till stor del på Sune som lade ner sin själ i gruppen och lätt göra alla roliga arrangemang som folk njöt av och roade sig åt. Sune arbetade med kvartetten mellan åren 1929 – 1935 vilket även kom att ha stor betydelse för honom själv och hans egen karriär.

Del 5 Radiotjänst, radiosändningar och radiostationer

I radion började Sune så smått medverka som orkesterdirigent i kabaréer, och teaterpjäser med musikvinjetter, och fick rätt snart in en fast fot där. Han blev anställd hos AB Radiotjänst 1934, den först tiden som hallåman och senare som grammofonchef då han skötte grammofonavdelningen i ett halvår. Sune läste även radioväderleksrapporten en gång. Men det passade han inget vidare till. Han lär då ha upprört hela Småland när han råkade säga: ”Negerbörd i spridda skurar har i dag fallit över östra Småland” Han menade förstås ”nederbörd”.

Del 6 Musiken och människan

Framgångarna och kändisskapet steg aldrig Sune åt huvudet. Oavsett succéerna och medvinden, hade musiken inget egenvärde för Sune Waldimir. För honom hade den alltid ett syfte. Han ville göra folk lyckliga med sin musik. Att framkalla lycka hos andra med hjälp av musik gav honom den största tillfredställelse. När han såg paret på dansgolvet i folkparken se varandra djup i ögon av kärlek - framlockad av den musik han framförde - var det för honom det finaste bevis på uppskattning som en musikant kunde få.