Lorem / Ipsum / Sida

Sune Waldimir del 2

En musikälskare i familjen

Huset där Sune Waldimir bodde i på Engelbrektsgatan/ Västra Utanbygatan i Västerås. Foto Mikael Kvick.

Sune föddes den 15 november 1907, i kvarteret Henrik, i Västerås. Huset står fortfarande kvar och ligger i hörnet av Engelbrektsgatan/Västra Utanbygatan, alldeles i närheten av Engelbrektsplan.

Sune var den förste av två söner till den Salafödde kranförmannen Emil (August Emanuel) Engström, och till sömmerskan Jenny (Sofia) Aspman, som kom från Falun. Det sägs att Sune ärvde sin mammas klipskhet och envishet, och sin pappas företagsamhet och livsglädje – och näsa. Långt senare kom tidningarna att tvista om Sunes dialekt, och till och med ursprung, och då brukade han säga att ”jag är tillverkad i Falun med född i Västerås.” Familjen, fortsätter Sune ”hade det inte överdrivet fett…överflödet var obefintligt.” Dessutom hävdade han att ”ingen av föräldrarna var direkt musikaliska.” Men enligt utsago sjöng mor Engström gärna till gitarr och far Engström var bassångare i Arbetarsångkören.

Sunes föräldrar Jenny och Emil Engström år 1906. Foto Waldimirsamlingen VLM.

Fadern, Emil Engström, hade gjort lite av varje här i livet, allt ifrån att arbeta i gruva till att sätta upp åskledare i kyrktornet i Falun. Men från 1921 var han kranförman vid Västerås hamnar, fram till 1949 då han gick i pension. Här nedan ses han posera utanför Hamnkontoret i Västerås år 1930.

Pappa Emil Engström utanför Hamnkontoret i Västerås år 1930. Foto Okänd.

Det berättas om Sune att han under sina tidigaste barnaår varit ett snällt och ganska tystlåtet barn – och som var galen i musik. Som liten parvel smet han ofta hemifrån. Vid ett tillfälle, när han varit försvunnen en längre tid, blev föräldrarna så oroliga att polis tillkallades. Polisen letade och letade, och till slut fann de den då 7 årige Sune vid Västerås Regemente, där han roade sig med att lyssna till musikkåren. Den lille Sune jublade högt när bastuborna dånade, flöjterna kvittrade och klarinetterna visslade, alla tillsammans i glad marschtakt.

Sune lärde sig t.o.m. några trollkonster, som han gärna visade upp i utbyte mot att han fick han höra mera musik. Så han trollade för glatta livet. Där och då stod helt klart för honom att när han blev stor så skulle han också bli militärmusiker, men just nu fick det räcka med att vara regementsmusikens beundrare nummer ett.

Kasernerna på Viksäng. Foto Ernst Blom.

Sune fick sin första musikutbildning i hemstaden Västerås. Han var en sällsynt musikalisk begåvning. Redan från de tidiga ungdomsåren var han en multitalang inom musiken. Han spelade piano, fiol och cello, och hade redan började så smått med att arrangera och komponerade. Vid 12 år ålder fick Sune möjlighet att ta några fiol- och cellolektioner, men piano lärde han sig spela på egen hand.

Sune Waldimir spelar fiol bredvid okänd flicka som spelar piano. Foto: Waldimirsamlingen VLM
Okänt tidningsurklipp med Sune Waldimir. Foto: Waldimirsamlingen VLM

Och det var också pianot som blev Sunes huvudinstrument, och senare även hans levebröd. Han kunde sitta i timmar och låta fingrarna glida över tangenterna, komponerande ett stort antal, som han själv uttryckte det ”odrägligt sentimentala och snyftrika låtar.” ”Hon” hette ett av hans tidigare opus, och det lär ha varit så till den grad sentimental, att det, som han sa: ”förmår locka fram tårar ur ögonen på en potatis.”

Pianoköpet verkar ha fungerat som en booster effekt för Sune Engström. Under de närmaste åren utvecklar han sitt pianospel och vi ser honom stå som pianist i en körkonsert i Bultlokalen, i Hallstahammar 1922. Ytterligare två år senare, spelar han med i ett ungdomligt biografkapell och har etablerar sig som pianist på konditoriet ”City” i hemstaden. Där spelar han bl.a. ”Vindarnas bröllop” och andra av den tidens populära musikstycken på begäran. Han framförde även klassisk musik, som t.ex. Chopin, och lär redan vid den här tiden ha varit en hejare på att lira jazz.

Konditori City, Stora gatan i Västerås. Foto okänd.

1924 blev ett aktivt och kreativt år för Sune, som ännu gick i skolan i Västerås. Han skrev sina första ”riktiga” kompositioner det här året. Två av dom hette ”Nocturne” och ”Min lilla bajadär”. Båda var frukten av förälskelse.

Så här berättar Sune om den kärlekstiden: ”Jag bodde i Västerås och hade blivit smått förtjust i en flicka från Stockholm. Flickan tyckte emellertid bättre om Stockholm än om mig, och en vacker dag for hon sin kos. Och där stod jag på perrongen och såg tåget ånga iväg – övergiven av hela världen tyckte jag. Jag gick hem, och i min ensamhet skrev jag en visa, som jag också tonsatte. Jag kallade den ”Min lilla bajadär”.

”Åtskilliga år senare träffade jag av en händelse Ernst Rolf, som frågade om jag inte hade någon bra schlager till sin revy. Jag kom (då) och tänka på ”Min lilla bajadär” hemma i byrålådan. Om jag skulle försöka? Sagt och gjort. Rolf blev stormförtjust, och det dröjde inte länge förrän melodin gjorde stor succé.”

Framsida Bajadären Foto: Waldimirsamlingen VLM
Annons för Min lilla Bajadär i okänd tidning. Foto: Waldimirsamlingen VLM.

Sune skrev under sina år flera älskvärda schlagermelodier och rikligt med filmmusik. Här följer några av hans allra mest kända kompositioner: Allt detta och himlen därtill”, ”Öppna ditt fönster”, ”Hoppsan! Fru Hamsterlund”, ”Det började med ett glas champagne”, ”Vind i seglen” och ”Min lilla bajadär” Sune skrev även musiken till Thor Heyerdahls berömda Kon-Tiki film – och ytterligare två av Heyerdahls filmer.

Sune Waldimir på sitt kontor augusti år 1952. Foto Waldimirsamlingen VLM.

Upptäck mer

Sune Waldimir del 1 - En kändis bland kändisar

Han var gästen som aldrig trängde sig på eller som krävde någon förplägning. Han tog ingen plats, men fyllde ändå hela rummet med sin musik. Hans trevliga och älskvärda karaktär gjorde att folk kände sig nära bekant med honom, trots att de inte hade träffat honom personligen. Hans beundrarskaror var talrika och hängivna - inte olika fansen till dagens rock- och popstjärnor.

Sune Waldimir del 3 - Avbrutna studier och massor av jobb

Så ”den smärta yngling som alltid skrattade”, slutade alltså latingymnasiet. Han struntade i studentexamen och vita mössan, och gav sig helt in i det som hela tiden varit hans hobby, musiken, eftersom han, enligt egen utsago, ”icke stod att hindra”. Hans främsta dröm var ju att bli yrkesmusiker. ”Det var lika så gott det” tyckte Kallstenius.” Men när rektorn för första gång hörde Sune spela jazz, var han inte lika övertygad. Han lär då ha utbrustit: ”Stackars pojke, han är ju ändå född av hederliga föräldrar!”

Sune Waldimir del 4 - Kvartettsång och grammofoninspelningar

I radion började Sune så smått medverka som orkesterdirigent i kabaréer, och teaterpjäser med musikvinjetter, och fick rätt snart in en fast fot där. Han blev anställd hos AB Radiotjänst 1934, den först tiden som hallåman och senare som grammofonchef då han skötte grammofonavdelningen i ett halvår. Sune läste även radioväderleksrapporten en gång. Men det passade han inget vidare till. Han lär då ha upprört hela Småland när han råkade säga: ”Negerbörd i spridda skurar har i dag fallit över östra Småland” Han menade förstås ”nederbörd”.

Sune Waldimir del 5 - Radiotjänst, radiosändningar och radiostationer

I radion började Sune så smått medverka som orkesterdirigent i kabaréer, och teaterpjäser med musikvinjetter, och fick rätt snart in en fast fot där. Han blev anställd hos AB Radiotjänst 1934, den först tiden som hallåman och senare som grammofonchef då han skötte grammofonavdelningen i ett halvår. Sune läste även radioväderleksrapporten en gång. Men det passade han inget vidare till. Han lär då ha upprört hela Småland när han råkade säga: ”Negerbörd i spridda skurar har i dag fallit över östra Småland” Han menade förstås ”nederbörd”.

Sune Waldimir del 6 - Musiken och människan

Så ”den smärta yngling som alltid skrattade”, slutade alltså latingymnasiet. Han struntade i studentexamen och vita mössan, och gav sig helt in i det som hela tiden varit hans hobby, musiken, eftersom han, enligt egen utsago, ”icke stod att hindra”. Hans främsta dröm var ju att bli yrkesmusiker. ”Det var lika så gott det” tyckte Kallstenius.” Men när rektorn för första gång hörde Sune spela jazz, var han inte lika övertygad. Han lär då ha utbrustit: ”Stackars pojke, han är ju ändå född av hederliga föräldrar!”