Lorem / Ipsum / Sida

Sune Waldimir del 3

Avbrutna studier och massor av jobb

Västerås Högre Allmänna Läroverk, Rudbeckianska skolan. Huvudbyggnaden uppförd 1852-1854, invigd 1856. Till höger gamla annexet invigt 1904. Namnändring i början av 1960-talet i anslutning till omorganisation av skolväsendet i staden. Omkring 1920. Kv. Halfdan i Västerås. Foto Ernst Blom

Emil och Jenny Engströms önskan var att deras barn skulle få god utbildning. Så Sune sattes därför i latinklassen på det ärevördiga gamla Västerås läroverk. Men Sune hade det svårt med latin, och det passar absolut inte om man går på latinlinjen. Han berättar, om hur han, som han uttryckte det, ”slet bänkarna” och misstrivdes med läxorna. Så när betyget i latin, i andra ring sjönk till ett C, tvingades hans mor och far att börja inse, att deras sons framtid kanske inte låg åt det hållet. Förklaringen till det dåliga studieresultatet visade sig dock vid närmare undersökning inte så mycket bottna i obegåvning, som i lättja. Sune prioriterade helt enkelt musiken framför läxorna. Han fann sig mer till rätta som stråkmusiker i skolans orkester än i skolans bänkrader.

Det blev allt mer krävande att förena både konserter och läroverksstudier, vilket till slut resulterade i att Sune en dag fick ett präktigt nervsammanbrott på grund av överansträngning. Då gick mamman till rektor Kallstenius, som var en namnkunnig och klok herre, och sa: ”Vad ska vi göra med vår Sune som inte vill läsa, bara spela?” ”Jo” sa rektorn, ”om pojken vill spela, så låt honom få det. Men låt honom först ta realexamen, det skadar aldrig.”

Västerås högre allmänna läroverk, lärare med elever. Foto Okänd.

Även fadern var orolig för hur det skulle gå med pojkens studier. När Sune en dag kom hem och la fram sina planer för sin far att han skulle bli musiker fick han till svar: ”Ja, du får ägna dig åt musiken, men kom bara inte och spela på vår gård!”

Så nu när alla förmaningar om att gå ”latinvägen” likväl slagit fel och sonen hade en så stark önskan att gå ”musikvägen”, beslöts det att Sune skulle få sluta skolan och studera till organist.

4 oktober år 1917. Foto Waldimirsamlingen VLM.

Så ”den smärta yngling som alltid skrattade”, slutade alltså latingymnasiet. Han struntade i studentexamen och vita mössan, och gav sig helt in i det som hela tiden varit hans hobby, musiken, eftersom han, enligt egen utsago, ”icke stod att hindra”. Hans främsta dröm var ju att bli yrkesmusiker. ”Det var lika så gott det” tyckte Kallstenius.” Men när rektorn för första gång hörde Sune spela jazz, var han inte lika övertygad. Han lär då ha utbrustit: ”Stackars pojke, han är ju ändå född av hederliga föräldrar!”

Musicerande pojkar i läroverket i Västerås. Foto okänd.

Året är 1925 och vi finner nu Sune Engström i Stockholm redo för att studera till organist. Han påbörjar så sin utbildning och ser fram emot att ta sin organistexamen. Men en månad före examen får föräldrarna en ny chock. Deras blivande organist har åter avbrutit sina studier.

Sune hade plötsligt fått syn på en annons om ett ledigt pianistjobb i Hudiksvall, och tänkte: ”Den annonsen kunde man väl svara på.” Han kände sig redan säker på sig själv, mycket tack vare de 15 orgel- och pianolektionerna han ändå hunnit med. Han tog ju ”nästan” organistexamen! I annonssvaret ljög han om sin ålder och sa att han var 23 år. Han tyckte det lät mera förtroendeingivande så. Han fick platsen, och Hudiksvall fick äran att höra honom spela.

Sune Waldimir. Foto Waldimirsamlingen VLM.
Hjalmar Roths trio/kapell. Foto Waldimirsamlingen VLM.

Men Hudiksvall var bara första anhalten på resan. I oktober 1925 fortsätter Sune sin landsortsturné och flyttar nu ner till Varberg för att spela med i grupp som kallade sig Hjalmar Roths trio/kapell. Det är under den här tiden som Sune på ett hotell träffar en tjej med smeknamnet ”Liten” som han blir förälskad i. Hennes verkliga namn är Anna Stina Alling och kommer senare att bli hans fru.

Det är också i den här vevan som vi för första gången får ett bevis på att Sune har börjat använda sig av ett artistnamn. I ett par tidningsannonser från maj 1926 kan man läsa att tidigare Hjalmar Roths trio, nu fått namnet Roth Wladimir, och vid ett annat tillfälle Roth Waldimir. Och de utger sig för att vara en rysk salongsorkester. Detta är lite av ett mysterium.

Det troliga scenariot är ändå att det var orkesterledaren Hjalmar Roth som gav Sune namnet ”Waldimir”. Roth ansåg nämligen att efternamnet ”Engström” inte ”slog” an i musikkretsar. Dialogen mellan Roth och Sune lät ungefär så här. Roth frågade Sune: ”Vad heter du mer än Sune?” ”Jo, Wladimir” svarade Sune. ”Då får du heta Waldimir” sa Roth. ”Ja, men det är väl inget namn” fortsatte Sune.” ”Så får det bli.” sa Roth, och fortsatte: ”Det kommer folk att komma ihåg, för de tror det är feltryck på Wladimir.” Och så blev det. Sune Waldimir var född.

Men hette Sune, verkligen Wladimir i andranamn? I dop- och födelseboken står både Sune och hans två år yngre bror Nore som ”icke döpt”, båda utan ett mellannamn. Vi kan förstås spekulera, men längre än så här kommer vi nu.

Sune använde sig senare även av andra pseudonymer som t.ex. McKay, Sid Miller och Bengt Ulve.

Kungliga Operan Stockholm. Okänd fotograf / Järnvägsmuseet.
S. Waldimir 1926. Foto Waldimirsamlingen VLM

Medan han ännu gick på Musikaliska Akademin, sökte han sig via tonsättaren Armas Järnefelt till dåvarande chefen för den Kungliga Operan, den mäktige John Forsell, med förhoppning att få bli elev. ”Nej, elev kan du inte bli” sa Forsell, ”men möjligen volontär.” Så Sune fick anställning som volontär vid Operan, där han efter ett år avancerade till repetitör. En tid som skulle lära honom det mest om musik. 

Nu var han äntligen framme vid sina drömmars mål; att på nära håll få studera och medverka i instuderingen och repetition av operalitteraturen mästerverk, och kanske själv en dag få dirigera orkestern under repetitionerna. Till slut besannades hans önskedröm – men kanske inte på det sättet han hade trott. Sune fick provdirigera Hovkapellet i sång- och lustspelet ”Värmlänningarna”. Efter provet vågade han sig åter upp till operachefen Forsell, och frågade: ”Nå, finns det någon chans att jag får fortsätta?” Operachefen svarade med en motfråga: ”Vad gör herr Engström om det går åt helvete?” ”Det vet jag inte,” svarade Sune. ”Inte vi heller,” svarade Forsell.

S. Waldimir 1927. Waldimirsamlingen VLM
Musikstycke komponerat av Sune Waldimir. Waldimirsamlingen VLM

Nu kom ett skede i livet, då Sunes dag var så fulltecknad, att han bara fick ett par timmars sömn per natt. För att klara livhanken medan han studerade på Musikaliska Akademin måste han samtidigt jobba. Och det gjorde han med besked. Akademin började klockan nio på morgonen. När det var slut pluggat för dagen rusade han över till Operan. När knoget på Operan var slut ilade han över till danshaket ”Monaco”, som bjöd på kaffe och tre bakelser för Sunes insatser under pausen. Efter att ha slängt i sig kaffet jäktade han över till ett annat danshak, ”Grotta Azurra”, där han spelade från midnatt till fem på morgonen. Tre kronor i timmen inbringade dessa sena arbetstimmar. Ett par timmars sömn, och så var det åter tid att gå till Akademin och fördjupa sig i kontrapunktens mysterium. Och om han mot förmodan fick någon ledig tid över, tog han sina matpengar och köpte en operabiljett – operagalen som hade han var. Många, många år efteråt mindes han denna tid med orden: ”Det var jobbigt, men väldigt roligt! På den tiden hade man kondition!”

En dag i slutet av tjugotalet, kom operadirigenten Nils Grevillius fram till Sune och frågade honom om han möjligen hade någon lämplig komposition som passade till en ”baksida” på en skiva, som sångerskan Astrid Ohlson skulle sjunga in. Det hade nu inte Sune, men störtade hem och snabbkomponerade ett litet musikstycke som han kallade ”Nocturne” – möjligen samma stycke som han skrev i Västerås under sin förälskelse när han var 16 år, och som han nu valde att ”fräscha upp.” ”Det här är utmärkt bra” sa Grevillius, ”det passar fint som baksida på skivan. Men herr Engström måste instrumentera stycket också, det räcker inte bara med en pianostämma.” ”Instrumentera?” tänkte Sune. ”Hur ska jag kunna klara av det? Det har jag aldrig gjort förut.” Men tillfället var för bra att gå miste om. Han störtade hem igen, satte sig ned, och försökte snitsa till alla de stämmor som fattades. Med andan i halsen återvände han dagen därpå till Operan och överlämnade det färdiga arbetet till Grevillius. Denne ögnade igenom partituret och vände sig till Sune, och sa: ”Det här låter riktigt bra, herr Engström. Fortsätt med det här så kan ni sluta på Operan när ni vill.”

Och efter en tid slutade Sune på operan. Hans arbetsbörda blev allt för stor; dels gjorde han ju en hel del egna kompositioner; dels fick han i uppdrag att arrangera musiken till operetter och revyer. Sune skulle inneha repetitörtjänsten på Operan i fyra år, från 1926 – 1929. Under den tiden hann han också med att vara lärare och medarbetare på Operaskolan.

Upptäck mer

Sune Waldimir del 1 - En kändis bland kändisar

Han var gästen som aldrig trängde sig på eller som krävde någon förplägning. Han tog ingen plats, men fyllde ändå hela rummet med sin musik. Hans trevliga och älskvärda karaktär gjorde att folk kände sig nära bekant med honom, trots att de inte hade träffat honom personligen. Hans beundrarskaror var talrika och hängivna - inte olika fansen till dagens rock- och popstjärnor.

Sune Waldimir del 2 - En musikälskare i familjen

Det berättas om Sune att han under sina tidigaste barnaår varit ett snällt och ganska tystlåtet barn – och som var galen i musik. Som liten parvel smet han ofta hemifrån. Vid ett tillfälle, när han varit försvunnen en längre tid, blev föräldrarna så oroliga att polis tillkallades. Polisen letade och letade, och till slut fann de den då 7 årige Sune vid Västerås Regemente, där han roade sig med att lyssna till musikkåren. Den lille Sune jublade högt när bastuborna dånade, flöjterna kvittrade och klarinetterna visslade, alla tillsammans i glad marschtakt.

Sune Waldimir del 4 - Kvartettsång och grammofoninspelningar

Wiggerskvartetten blev en verklig landsplåga. Dess 15-åriga historia och glanstid berodde till stor del på Sune som lade ner sin själ i gruppen och lätt göra alla roliga arrangemang som folk njöt av och roade sig åt. Sune arbetade med kvartetten mellan åren 1929 – 1935 vilket även kom att ha stor betydelse för honom själv och hans egen karriär.

Sune Waldimir del 5 - Radiotjänst, radiosändningar och radiostationer

I radion började Sune så smått medverka som orkesterdirigent i kabaréer, och teaterpjäser med musikvinjetter, och fick rätt snart in en fast fot där. Han blev anställd hos AB Radiotjänst 1934, den först tiden som hallåman och senare som grammofonchef då han skötte grammofonavdelningen i ett halvår. Sune läste även radioväderleksrapporten en gång. Men det passade han inget vidare till. Han lär då ha upprört hela Småland när han råkade säga: ”Negerbörd i spridda skurar har i dag fallit över östra Småland” Han menade förstås ”nederbörd”.

Sune Waldimir del 6 - Musiken och människan

Framgångarna och kändisskapet steg aldrig Sune åt huvudet. Oavsett succéerna och medvinden, hade musiken inget egenvärde för Sune Waldimir. För honom hade den alltid ett syfte. Han ville göra folk lyckliga med sin musik. Att framkalla lycka hos andra med hjälp av musik gav honom den största tillfredställelse. När han såg paret på dansgolvet i folkparken se varandra djup i ögon av kärlek - framlockad av den musik han framförde - var det för honom det finaste bevis på uppskattning som en musikant kunde få.