Lorem / Ipsum / Sida

Sune Waldimir del 4

Kvartettsång och grammofoninspelningar

Wiggerskvartetten. Waldimirsamlingen VLM.

Hösten 1928 skrev Radiotjänsts Nils Castegren ett par sångarrangemang för fyra mansröster på två populära evergreens: ”In a Little Spanish Town” och ”Dinah”. Fyra energiska och begåvade ynglingar från operakören, som lite på skoj börjat imitera den berömda amerikanska grammofonkvartetten ”The Revellers”, satte i gång att repetera in dessa stycken. En stund senare sjöng de bland annat upp för operachefen John Forsell som blev i eld och lågor över deras prestationer. Så Wiggerskvartetten bildades och började att repetera på varenda ledig stund de hade. Namnet fick de genom att på ett finurligt sätt fläta ihop begynnelse-bokstäverna eller stavelserna i sina namn – herrarna hette Calle Winther (tenor) och Ivar Hallbäck (tenor), Folke Rydberg (baryton) och Gösta Bergström (bas). Castegren fick rätt snart lämna kvartetten för andra uppgifter, och fann sin efterträdare i den då unge och smärte repetitören från Operan, Sune Engström, som ryckte in som ledare, arrangör och ackompanjatör för gruppen.

Wiggerskvartetten. Waldimirsamlingen VLM.

Wiggerskvartettens debut ägde rum vid Operamaskeraden den 12 februari 1929. Gruppen hade emellertid inte hunnit lära in mer än ett par nummer, och när hela ”repertoaren” var genomsjungen, gjorde de en snabb sorti. Publiken jublade och applåderade och ville höra mer. Men de sjungande ynglingarna visade sig inte. De hade redan vid första inropningen sprungit därifrån, för de ville inte ertappas med att bara behärska två låtar. Men deras debut var likaväl en succé. Efteråt fick Sune ett kort telegram från den store revycharmören Ernst Rolf som skrev: ”Avbryt alla underhandlingar, kontrakt följer” När Wiggerskvartetten hunnit öva in lite fler nummer och fått en ganska hygglig repertoar dröjde det inte länge förrän den fick debutera i radio.  

Okänt tidningsurklipp med Wiggerskvartetten. Waldimirsamlingen VLM.

Wiggers fick god medvind redan från början och kom att bli oerhört populär i hela Skandinavien. De gästspelade såväl i Köpenhamn som i Oslo, för att inte nämna alla de andra platser de besökte i vårt eget land. Vid ett tillfälle engagerades kvartetten av självaste prinsen av Wales att sjunga för det svenska kungahuset under deras besök på den engelska ambassaden i Stockholm. Efter att Wiggers sjungit färdigt sin del av programmet lär prisen av Wales ha utropat: ”Sing more!”, så kung Gustav lät hämta tillbaka dem för några extranummer.

Wiggerskvartetten blev en verklig landsplåga. Dess 15-åriga historia och glanstid berodde till stor del på Sune som lade ner sin själ i gruppen och lätt göra alla roliga arrangemang som folk njöt av och roade sig åt. Sune arbetade med kvartetten mellan åren 1929 – 1935 vilket även kom att ha stor betydelse för honom själv och hans egen karriär. Nu hade man fått korn på honom. Han var en kraft räkna med, och anlitades lite här och var. Han kunde det mesta inom musiken; komponera, arrangera, dirigera och ackompanjera, men framför allt, han kunde sprida trivsel omkring sig.

Waldimirsamlingen VLM

Den 15 november 1929 gifte Sune Engström sig med sin ”Liten”, Anna Stina Alling, dotter till direktören Adolf Alling och Augusta Natalia Ranch, ett äktenskap som varade fram till 1945, då paret skilde sig. Tillsammans fick de fyra barn: Birgit, Anders, Lars och Lillemor. Sune Waldimir gifte sig ytterligare två gånger. Andra gången, 1946, med Ulla Söderwall, som han fick dottern Peggy med, och den tredje gången, 1951, med Lolita Russell Jones.

Wiggerskvartetten och dess popularitet förde honom i intim kontakt med grammofonbranschen. Så Waldimir började så småningom med ljud- film- och grammofonarrangemang. Otaliga är de skivor som han har varit delaktig i, antingen som dirigent, arrangör eller kompositör. Sune Waldimir skapade sig snabbt ett namn och blev utan tvivel en av de skickligaste i landet på området instrumentering (konsten att fördela stämmor i ett musikaliskt verk till olika musikinstrument i en orkester). Den engelske jazzkungen Henry Hall yttrade följande ord till Sune Waldimir en sommar: ”Er har jag ingenting att lära när det gäller instrumentation!”

Omkring 1930 hamnade Sune i Odeons grammofonstudio med Sven Olof Sandberg (S.O.S.), som han den 30 september 1931, gjorde de sin första grammofoninspelning med.

År 1933 knöts han till grammofonbolaget Decca som inspelningschef för Sverige. Då detta arbete fodrade hans närvaro även på inspelningar i London, ett par gånger årligen, hade han goda tillfällen att på ort och ställe närmare studera de så välkända och välordnade engelska dansorkestrarna. Den musikaliske västmanlänningen gjorde inspelningar med Jack Hyltons, Bert Ambroses och Harry Halls orkestrar.

Från Decca gick han sedan vidare med sin omfångsrika verksamhet till Husbondens Röst (det svenska namnet för HMV, His Master´s Voice), där han blev kapellmästare.

Okänt tidningsurklipp. Waldimirsamlingen VLM.

Upptäck mer

Sune Waldimir del 1 - En kändis bland kändisar

Han var gästen som aldrig trängde sig på eller som krävde någon förplägning. Han tog ingen plats, men fyllde ändå hela rummet med sin musik. Hans trevliga och älskvärda karaktär gjorde att folk kände sig nära bekant med honom, trots att de inte hade träffat honom personligen. Hans beundrarskaror var talrika och hängivna - inte olika fansen till dagens rock- och popstjärnor.

Sune Waldimir del 2 - En musikälskare i familjen

Det berättas om Sune att han under sina tidigaste barnaår varit ett snällt och ganska tystlåtet barn – och som var galen i musik. Som liten parvel smet han ofta hemifrån. Vid ett tillfälle, när han varit försvunnen en längre tid, blev föräldrarna så oroliga att polis tillkallades. Polisen letade och letade, och till slut fann de den då 7 årige Sune vid Västerås Regemente, där han roade sig med att lyssna till musikkåren. Den lille Sune jublade högt när bastuborna dånade, flöjterna kvittrade och klarinetterna visslade, alla tillsammans i glad marschtakt.

Sune Waldimir del 3 - Avbrutna studier och massor av jobb

Så ”den smärta yngling som alltid skrattade”, slutade alltså latingymnasiet. Han struntade i studentexamen och vita mössan, och gav sig helt in i det som hela tiden varit hans hobby, musiken, eftersom han, enligt egen utsago, ”icke stod att hindra”. Hans främsta dröm var ju att bli yrkesmusiker. ”Det var lika så gott det” tyckte Kallstenius.” Men när rektorn för första gång hörde Sune spela jazz, var han inte lika övertygad. Han lär då ha utbrustit: ”Stackars pojke, han är ju ändå född av hederliga föräldrar!”

Sune Waldimir del 5 - Radiotjänst, radiosändningar och radiostationer

I radion började Sune så smått medverka som orkesterdirigent i kabaréer, och teaterpjäser med musikvinjetter, och fick rätt snart in en fast fot där. Han blev anställd hos AB Radiotjänst 1934, den först tiden som hallåman och senare som grammofonchef då han skötte grammofonavdelningen i ett halvår. Sune läste även radioväderleksrapporten en gång. Men det passade han inget vidare till. Han lär då ha upprört hela Småland när han råkade säga: ”Negerbörd i spridda skurar har i dag fallit över östra Småland” Han menade förstås ”nederbörd”.

Sune Waldimir del 6 - Musiken och människan

Framgångarna och kändisskapet steg aldrig Sune åt huvudet. Oavsett succéerna och medvinden, hade musiken inget egenvärde för Sune Waldimir. För honom hade den alltid ett syfte. Han ville göra folk lyckliga med sin musik. Att framkalla lycka hos andra med hjälp av musik gav honom den största tillfredställelse. När han såg paret på dansgolvet i folkparken se varandra djup i ögon av kärlek - framlockad av den musik han framförde - var det för honom det finaste bevis på uppskattning som en musikant kunde få.