Kyrkogårdar genom tiderna
Den 23 september 2023 samlades en stor skara för en kyrkogårdsvandring vid Västervåla kyrka i hembygdsföreningens regi. Hans Philip som tidigare lett sådana vandringar fick denna gång stöd i guidningen av Edit Boman från Västmanlands läns museum. Hon är byggnadsantikvarie och arbetar bland annat med att bedöma det kulturhistoriska värdet av gravvårdar och byggnader. Edit gav en övergripande bild av utvecklingen av kyrkogårdar genom historien.
Kulturhistoriskt värde
Enligt kulturmiljölagen ska alla begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas. En kyrkogård bär på ett gediget kulturarv, ofta med en lång historia. Så samtidigt som detta ska tas tillvara och förvaltas för oss alla och för framtiden, så ska man även kunna använda kyrkogården. Kyrkogårdarna är därmed exempel på levande kulturarv.
På länsmuseet hjälper vi till att bedöma gravvårdars kulturhistoriska värde. Vi baserar värderingarna på kriterier givna av Centrala gravvårdskommittén och på andra källor om kulturhistorisk värdering av bebyggelse, som vi även använder när vi värderar byggnader1. Vi kategoriserar värdefulla gravvårdar i två kategorier: mycket högt kulturhistoriskt värde och högt kulturhistoriskt värde.
Gravvårdar med mycket högt kulturhistoriskt värde kan exempelvis vara uppförda innan år 1900, ha speciella yrkestitlar, vara uppförda i järn eller ha särskilt personhistoriskt eller lokalhistoriskt värde. Gravvårdar med högt kulturhistoriskt värde är vanligtvis betydelsefulla för begravningsplatsens helhetsmiljö. Det kan exempelvis vara gravvårdar med väldigt karakteristisk utformning eller med inskriptioner såsom ortsnamn. Dessa gravvårdar går i många fall att återanvända genom att vändas eller slipas ner beroende på vad deras värden baseras på.
Medeltidens kyrkogårdar
Innan kristendomen fick fäste i Sverige var det vanliga att bli gravlagd i anslutning till gården där man bodde eller på byns gravfält. Efter kristnandet började man bygga kyrkor och en kort tid därefter blev marken kring kyrkan platsen för begravning.
Kyrkobyggnaden blev helig genom biskopens invigning och detsamma gällde för marken kring kyrkan. Vi vet väldigt lite om hur dessa kyrkogårdar såg ut. Placeringen på kyrkogården markerade ofta social status, med platserna nära kyrkan avsatta för socknens sociala toppskikt. Det viktigaste var dock att begravas inom kyrkogårdens gränser. Skillnaden mellan vigd och ovigd jord ansågs viktig för livet efter döden och murar byggdes för att avgränsa den heliga jorden.
De flesta gravarna från det kristna Sveriges första århundraden var troligen omärkta eller märkta med en liten sten eller sticka. Det finns bevarade gravvårdar från denna tid, men de är alla resta över rika eller viktiga män och är inte representativa för hur de flesta vårdar såg ut. Dessa bevarade gravvårdar gjordes främst i kalk- och sandsten eftersom de är lättarbetade bergarter.
Från reformationen till industrialismen
Reformationen innebar få förändringar på kyrkogården. Katolska ceremonier och processioner försvann, men begravningsskicket var i stort sett detsamma. Under stormaktstiden på 1600-talet blev det allt vanligare att gravsätta inflytelserika människor inne i kyrkobyggnaden, vilket gav upphov till en påträngande liklukt i kyrkan. Både kyrkan och riksdagen förespråkade därför att sluta med gravsättningar i kyrkan, men det var först 1815 som en begravningsreform förbjöd detta helt. Även ute på kyrkogården var liklukten påtaglig.
Under 1700-talet började man plantera träd på kyrkogårdarna med syftet att reducera liklukten. Under 1600- och 1700-talen fortsatte man att främst använda kalk- och sandsten som material för gravvårdar, men i flera bruksområden blev smidesjärn och gjutjärn vanliga material. Även från denna period är de flesta bevarade gravvårdarna från rika familjer, vilket innebär att det är de övre skiktens minnesmärken vi idag har kunskap om. Dessa gravvårdar är över lag större, mera påkostade och rikare dekorerade än de medeltida.
Under 1800-talet kom nya ideal och riktlinjer för begravningsplatser vilket gjorde att de fick det mera parkliknande utseendet vi ser idag. Trädplanteringen fortsatte, nu enligt lag, och trädkransar och prydliga alléer anlades ofta. Gravarna placerades i regelbundna kvarter, avskilda med gångar. Kring sekelskiftet 1800/1900 nådde dessa idéer även landsbygdens kyrkogårdar och de flesta fick trädplanteringar och kvartersindelningar. Många kyrkogårdar utvidgades för att ge plats åt den växande befolkningen.
Allmänna gravar och köpegravar
Under denna tid uppkom företeelsen med allmänna gravar och köpegravar. Detta förstärkte de sociala skillnaderna på kyrkogården, med köpegravarna i de bästa områdena närmast kyrkan och alléerna. De allmänna gravarna doldes bakom köpegravarna eller i utkanterna av kyrkogården.
De rikas gravvårdar blev alltmer monumentala och utpräglade. Svart polerad granit (diabas) var ett populärt material. Gravvårdarna varierade i höjd och bredd, med många obelisker, tempelgavlar och stora urnor. De fattigas gravar däremot, hade sällan någon annan gravvård än en trästicka. En stor del av kyrkogårdarnas gravvårdar vid den här tiden var grusgravar och ofta kunde hela kyrkogårdar vara grusbelagda.
Områden med kostnadsfria gravplatser kunde kallas allmänna linjen eller allmänna varvet. Här begravdes människor i den ordning de dog, vilket medförde att makar inte fick ligga bredvid varandra. De anhöriga hade varken gravrätt eller bestämmanderätt över gravplatserna, men ibland satte de ändå upp en liten gravsten. Detta gravplatssystem upphörde inte förrän 1964. Allmänna varvets karaktäristiska utseende idag är en tät följd av små gravstenar.
Den funktionella och demokratiska kyrkogården
Efter några decennier av mycket påkostade och rikligt dekorerade gravvårdar för köpegravar ändrades idealen. Sekelskiftets gravplatser blev ansedda som dekadenta och man förespråkade enkla och anspråkslösa gravvårdar. Detta följde de allmänna stilströmningarna i samhället med liknande förändringar inom exempelvis arkitektur och möbeldesign. Under 1930-talet infördes begränsningar i gravvårdarnas höjd; de fick sällan vara högre än 60 – 100 cm. Det hände att man kompenserade med låga och mycket breda vårdar, men över lag gick man mot en återhållsam estetik. Från 1940-talet och framåt blev kyrkogården mer funktionell och jämlik. Inhängningar av gravar förbjöds, i stället skulle det vara en enhetlig gräsmatta över alla gravar. De flesta gravvårdar var mellan 50 och 70 cm höga. Systemet med köpegravar och allmänna gravar upphörde.
Den klasslösa kyrkogården fick sitt tydligaste uttryck med minneslunderna, som blev vanliga från 1960-talet och framåt. Begravningen på en minneslund sker helt anonymt och inga vårdar eller andra minnesmärken blir resta över individer. I stället finns det ofta någon form av gemensamt minnesmärke, en fontän, staty eller liknande.
1990 års begravningslag överförde bestämmanderätten över gravvårdarnas utformning till gravrättsinnehavaren så länge man håller sig inom god gravkultur. Lagändringen har inneburit att det från och med 1990-talet förekommer mera personligt utformade gravvårdar som vi ofta ser idag.
Artikeln publicerades i Västervåla hembygdsförenings medlemstidning Nu och då nr 4 2023.
Text: Edit Boman, byggnadsantikvarie Västmanlands läns museum
Bilder: Västervåla hembygdsförening