Del 1 Befrielsen och vägen till Sverige
Salek Ceder var en av alla avmagrade, svårt sjuka, lägerfångar i Auschwitz. Sonen, västeråsaren Henry Ceder, konstaterar:
– För att skydda barnen fick man ju knappt veta någonting om det där. Men det här berättade han: En stor amerikansk soldat ställde sig och tittade ner på honom där han låg som en benhög. Och föll i hysterisk gråt.
Salek, som var i övre tonåren, fick frågan om han ville till Schweiz eller Sverige. Det enda han kunde svara var: ”Ta mig härifrån.”
De som räddades 1945 var levande skelett med lung- och magsjukdomar, frakturer och minnesbilder för näthinnan som de aldrig skulle bli av med. Internationella Röda Korset omhändertog de överlevande och skickade dem vidare med sjuktransport till andra länder. De som skulle till Sverige åkte med buss eller båt från Tyskland till de skånska hamnstäderna. Först måste de hållas i karantän. På kvällarna flockades nyfikna svenskar utanför, och med sin utomordentligt goda tyska frågade de: ”Hur överlevde ni?” Det var en fråga de överlevande knappt själva visste svaret på.
I den egna vittnesskildringen ”Jag överlevde!” (Bokförlaget Inova, 2001) beskriver Mietek Grocher resan via karantänveckorna i Trelleborg till Växjös lungsanatorium för behandling av sin tuberkulos – vilken i brist på effektiva mediciner bestod av ”magnecyl och väntan”. När lungfläckarna förkalkats blev han placerad på ett konvalescenthem på Högbo Herrgård i Dalarna. Där träffade han sin första riktiga vän, Salek Ceder.
Salek och Mietek hade mycket gemensamt. De kom från Polen. Båda var födda 1926, ingen hade hunnit fylla tjugo. De hade genomlevt sina tonår i ett mörker som saknar motstycke. Dessutom hade de ett väl utvecklat sinne för humor.
De höll ihop.
När de fysiska krafterna började återvända flyttades de till ett arbetsläger i Furudal. Det var smällkall vinter. De inhystes i oisolerade baracker mitt i skogen. De nyblivna vännerna högg ved och försökte febrilt hålla värmen i en kamin. Olyckligtvis var den placerad på gaveln i ett avlångt rum vilket gjorde den så gott som värdelös.
– De bodde i ett köldhål, berättar Henry Ceder. Vattenglaset bredvid sängen frös till is om nätterna.
Det svenska omhändertagandet? I ett slag var det borta. De judiska flyktingarna ansågs några månader efter befrielsen som starka, friska och arbetsföra. Själva kände de en oändlig tacksamhet för det de fått. De huttrade sig igenom nätterna, men befann sig i ett fritt land.
”Vi sov med kläderna på”, berättar Mietek Grocher i sin bok, ”men var lyckliga över att vara fria människor med tak över huvudet”.
För de överlevande fanns inga bidrag att söka för boende eller andra omkostnader, inte heller erbjöds de någon terapi för att bearbeta sina trauman. Begreppet ”posttraumatiskt stressyndrom” – PTSD – kände man ännu inte till. Samhället manade i stället till en framåtrörelse som de överlevande i allra högsta grad delade: Prata inte om det som varit, tänk framåt! Ut och jobba, ut och bilda familj! Livet bakom dem låg i spillror. Många hade förlorat sina familjer och släktsammanhang, och kommit till Sverige ensamma. De ville inget hellre än att skynda på sin framtid. Drömmarna om den var ibland det enda som fanns att hålla sig i.