Del 2 Att börja om – arbete, vänskap och kärlek
Fram till början av 1950-talet rådde ett förbud för flyktingar att arbeta eller bosätta sig i storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö – varför desto fler sökte sig till Västmanland och de blomstrande industrierna. Många av de överlevande saknade utbildning eftersom de hade tillbringat sina ungdomsår i getton och koncentrationsläger. I Sverige uppmanades de att kavla upp ärmarna och ta jobben som erbjöds. I Västerås lockade ASEA och Svenska Metallverken. I Köping fanns Volvo, Köpings Mekaniska Verkstad och Köpings Gjuterifabrik.
Det var enkelt att börja jobba. Många av dem jag intervjuar berättar att föräldrarna gick ”rakt in”. Det betyder dock inte att arbetsvillkoren var de bästa. Som flykting på ASEA blev man först provanställd i sex månader. Om man under den perioden varit helt frisk förlängdes anställningen med lika lång tid. Företagsläkaren avgjorde om och när en flykting kunde fastanställas. Insjuknade flyktingen fick han själv bekosta läkararvode och mediciner.
Flera av dem som fick industriplaceringar hade precis tillfrisknat från svåra lungrelaterade sjukdomar. Mietek Grocher skriver i sin bok: ”Min kamrat Salek och jag fick arbete vid ett gjuteri i Köping. Det var mycket smutsigt och den dammiga luften var inte precis vad vi som nyligen varit lungsjuka behövde.”
Henry Ceder, Saleks son, berättar:
– Farsan hade ju haft tibbis (tuberkulos, reds.anm). Alla hade ju haft tibbis och lungpaj, men det var ”no mercy”. Det var bara ut och jobba på ett gjuteri för båtpropellrar. Alltså jätteskitig rökmiljö. Det var bara ”help yourself”.
Mietek och Salek arbetade sex dagar i veckan (vilket var brukligt på den tiden) och hyrde ett gemensamt rum av en Köpingfamilj, ett rum de knappt hade råd att betala med sina knappa löner. Något som skingrade mörkret var dansaftnarna i Folkets park, eller att hoppa upp på cykeln direkt efter sista arbetsdagen om lördagskvällarna, och ta sig till städer som Kungsör, Arboga och Västerås. De hade inte råd med buss eller tåg, och fick trampa sig fram länge i olika väderlekar. Men det var det värt för de tillfällen som erbjöds att träffa andra judiska flyktingar. I synnerhet: judiska flickor.
Mieteks dotter Mirjam Grocher Schildt berättar:
– Det handlade ju inte om vilka tjejer som helst. Utan om judiska tjejer. Judiska tjejer som hade överlevt. Som var precis som de.
Salek träffade Mania på en dansafton i Kungsör. Hon hade nätt och jämnt återhämtat sig från misshandeln i koncentrationslägret Bergen-Belsen, då en kvinnlig SS-vakt ertappat henne ätande ett potatisskal, och bestraffat henne genom att låta piskan vina över hennes rygg. Första året i Sverige låg hon i gipsvagga.
Salek och Mania gifte sig på Köpings Stadshotell 1946, samma år som Köpings Judiska Förening bildades. Bröllopskläder hyrdes billigt från Rothenbergs herrekipering.
Mendel Rothenberg hade som 19-åring, under första världskriget, flytt Polen, och därefter hankat sig fram i Västmanland som textilförsäljare på häst och vagn. Vid andra världskriget slut, när den judiska flyktinggruppen strömmade in i Köping, var han en etablerad och välkänd affärsman med ett flertal butiker runt om i Västmanland.
En av de som tog arbete som skräddare hos Mendel Rothenberg var den då unge Max Klagsbrunn, överlevande från Polen.
När vi sitter i vardagsrummet hos paret Klagsbrunn; jag, Henry, Jack Klagsbrunn och hans fru Eva (född Belchat), kommer vi att tänka på att det förmodligen var Jacks pappa som, när det begav sig, ordnade med bröllopskostymen åt Henrys pappa.
Pusselbitar kan fortfarande läggas.
Judiska föreningen i Västerås bildades två år senare, 1948. Intäkterna bestod av en medlemsavgift på en krona per månad och medlem, samt bidrag från Mosaiska Församlingen i Stockholm. Föreningen bestod till största delen av överlevande polska judar vilket har sin förklaring i att Polen före Förintelsen var ett av världsjudenhetens viktigaste centrum. Några enstaka familjer kom också från Ungern och Tyskland.
Vid tiden för bildandet av föreningen fanns några få judar i Västerås som hunnit etablera sig väl i samhället, och som inte visade något intresse för att ingå i den nyinrättade judiska gemenskapen. De bestod av tysk-judiska familjer som flytt naziregimen på 1930-talet, bland dem fanns den kände tonsättaren Werner Wolfgang Glaser, som även var medgrundare till Västerås kulturskola. Många i föreningen minns att han hjälpte deras familjer på olika sätt för att komma till rätta med det praktiska. I Västerås fanns också den svenske herr Wolovski som drev herrekiperingen Standards Hörna, belägen där varuhuset Punkt ligger idag. Skräddaren Max Klagsbrunn kunde alltså gå från tjänsten på Rothenbergs herrekipering i Köping till en annan judisk-ägd herrekipering i Västerås. På Standards Hörna arbetade också den svenske juden Elof Mirlas, som betydde oerhört mycket för bildandet av, och för livet, i den judiska föreningen.
I december 1948, när föreningen var så gott som nystartad, bjöd man in till en stor chanukabal på Hotell Aros. Den flotta festlokalen ordnades med hjälp av ASEA. För att hålla nere kostnaderna ytterligare lagade föreningsmedlemmarna maten själva, och en annan invandrargrupp, italienarna, stod för musiken med sin dansorkester.
Mietek Grocher hade hunnit fylla tjugotvå. Vännen Salek var gift med Mania sedan två år, och numera hyrde Mietek ensam ett rum hos en familj.Den här lördagkvällen tog han inte cykeln från Köping till Västerås, utan kostade på sig en tågresa. I stället för att komma med andan i halsen kunde han lägga allt krut på dansgolvet. Det var fullt med folk i salen. Ett högt sorl av röster som dränktes i den italienska musiken. Och plötsligt stod hon där, mitt på dansgolvet, Ester.
Att Mietek fann sin blivande fru på ett dansgolv bär en stark symbolik. Paret kom nämligen att dansa sig igenom hela livet tillsammans, både professionellt och till vardags. Många jag intervjuar berättar om ”det ljuvliga dansparet Grocher” – båda korta till växten och ”flygande över dansgolvet!”
Ester bodde i Västerås med sin syster Gila och hennes man Berek. Det var endast dessa två systrar som fanns kvar av hela den stora familjen och släkten i Polen. Tillsammans hade de överlevt Auschwitz-Birkenau, Berlin-Neukölln och Ravensbrück.
I sin bok beskriver Mietek Grocher sakligt, men också mycket ärligt, vad mötet med Ester betydde för honom i den situation han befann sig i. Många par i den Judiska föreningen bestod just av två överlevande som funnit varandra på plats i Sverige. Hans ord kan nog ge oss en fingervisning om hur det kan ha känts att som ung överlevande träffa någon att dela sitt liv med, en med liknande erfarenheter som en själv:
”Även om jag hade funnit mig till rätta i Sverige så var mina första fyra år på ett sätt mycket svåra. Jag var ensam, olycklig och brottades dagligen med skuldkänslor för att ha överlevt Förintelsen. Varför skulle just jag överleva när så många miljoner andra fina, begåvade och talangfulla personer fick sätta livet till? Varför jag och inte han – eller hon – eller de? Jag hade svårt att hantera mina känslor och på den tiden fanns ingen organiserad psykologhjälp för oss överlevande. Det var först när jag mötte Ester som det blev lite lättare. Vi hade gått igenom samma helvete och visste vad det innebar.”
Mietek flyttade in i deras lägenhet och började jobba på ASEA. Även Ester fick ett kontorsjobb där. Alla slantar som kunde avvaras lades till bröllopskassan. Till slut kunde de bjuda in till en stor bröllopsfest med omkring 120 gäster. Kostnaderna hölls nere genom att Ester och systern Gila lagade maten själva, borden dukades med enkla pappersdukar och den italienska dansorkestern ställde upp billigt, om inte gratis. Bröllopsnatten spenderades med att diska till klockan fem på morgonen.
En viktig detalj är att bröllopet hölls i lokalen Hemgården – vilken ASEA ställde till deras förfogande utan kostnad.
ASEA spelar över lag en oerhört viktig roll i berättelsen om Västerås judiska historia.