Del 3 Ett nytt familjeliv
Från slutet av 1940- till början av 1950-talet avlöste bröllopen varandra, och därefter barnafödslarna. Längtan efter en ny generation verkar ha bottnat i flera dimensioner, dels ur det skriande behovet av att åter bli del av en familj, dels ur perspektivet av framåtrörelse och framåtblick – barnen skänkte mening åt det faktum att de hade överlevt. Dessutom var varje födsel en revansch. Mietek Grocher skriver i sin bok: ”Vår familj som hade krympt till nästan ingenting under kriget började växa igen. Hitler hade misslyckats i sin ambition att förinta alla judar.”
De flesta jag intervjuar berättar om fattiga levnadsförhållanden.
Henry Ceders föräldrar bodde till en början på kvarteret Josef på Karlsgatan. De nyttjade ett utedass på gården och tvingades till konstant vedhuggning för att hålla värmen. Om vintern frös vattnet. När Mania var höggravid med Henry, som var deras andra barn, fick de till sin stora lycka tag på en rymlig tvåa på 57 kvadratmeter på Bellmansgatan, Skallberget. Från sin tidiga barndom minns han hur vänner som blivit kvar på kvarteret Josef hälsade på dem veckovis bara för att låna deras badkar och nyttja deras varmvatten.
Anna Schlachet (född Ziment) berättar om en omodern vindsetta på Norra Ringvägen, med torrdass på gården. Hennes pappa, som ändå var rätt kort till växten, kunde inte stå upprätt i bostaden. När de fick tag på en större, halvmodern lägenhet på Johanneslundsgatan, med delad toalett i trapphuset, hyrdes ett av de två rummen ut till en ensamstående förintelseöverlevande från Rumänien. Många judiska familjer hyrde ut ett rum för att ha råd med hyran.
Eleonore Diamant kom som överlevande till Västerås 1949, efter en lång period av sjukvård och konvalescens. Hon skriver i ett eget avsnitt i boken ”Detta blev vår stad – berättelser från ett mångkulturellt samhälle – Västerås”, som gavs ut 1990 av Västerås kommuns kulturnämnd, att hon med sitt ”dåligt betalda kontorsjobb på ASEA” endast hade råd att äta en gång om dagen. ”Men” – konstaterar hon – ”… jag hade vänner och mina nöjen kostade inte mycket. Böcker kunde man låna gratis på biblioteket, långa promenader i den vackra omgivningen var också roliga och ibland kunde jag gå på bio.” En tröst för henne, och säkert många andra, var att hon var långt ifrån ensam: ”Sverige var då än så länge inget rikt land och det var lättare att vara fattig bland fattiga än bland rika.”