Del 4 Föreningslokalen på Svärdsliljegatan

1950-talet. Andra generationen efter Förintelsen växte upp. Många av mammorna valde att inte börja arbeta, eller att sluta med det. Det tycks ha varit absolut självvalt. Över lag var åsikten hos de överlevande att så mycket tid som möjligt skulle läggas på familjen. Behovet av en solid gemenskap genomsyrade allt.    

– Pappa ville ju egentligen bli ingenjör, berättar Mirjam Grocher Schildt. Men där gick mamma in och styrde. Skulle han plugga vidare skulle han vara borta så mycket. De sa alltid: Varför skulle vi annars ha överlevt? De skulle finnas där, så var det bara.

I föreningens initiala skede spelade ASEA, som redan nämnts, en viktig roll. Bolagets socialkuratorer hade till uppgift att hjälpa invandrarföreningar, och ställde olika lokaler till fritt förfogande för gudstjänster och liknande. Föreningen fick bland annat låna ASEA:s flickhem. Snart växte dock behovet av ”något eget” och genom Västerås kommun fick de hyra en källarvåning på Svärdsliljegatan, hela 140 kvadratmeter stor. Lokalen bestod av en korridor med två rum, ett på vardera sida, ett stort kök och två toaletter.

I princip alla minnen gällande judiskt liv i Västerås utgår ifrån denna lokal som nu är ett garage.

Föreningen fyllde flera outsägligt viktiga funktioner. Dels blev den en lika naturlig som värdig plats för kultur- och religionsutövande. I källarvåningen hölls riktiga gudstjänster. Föreningen förfogade över en egen torarulle.

Mina intervjupersoner minns hur de som barn sprang huller om buller i lokalen, och hur ”gubbarna” försökte få det tyst genom att slå i ”biman” – ett bord täckt med en röd sammetsfilt på vilken de lade torarullen när de läste ur den.

Barnens judiska bildning beskrivs av flera som föreningens viktigaste drivfjäder. Några av medlemmarna, mestadels mammor – däribland Ester Grocher, Malla Freund och Karola Klagsbrunn – startade en söndagsskola för de små barnen. Genom lek, pyssel och sång, fick de lära sig om den judiska historien och om sederna. Mina intervjupersoner minns den upprymda stämningen när högtiderna skulle firas. På Purim klädde de ut sig med kläder deras mammor sytt. På chanukaspelen fick de uppträda inför en rad stolta föräldrar. Med emfas beskriver alla det enorma engagemang som lades ner på barnen. Kvinnorna lyckades göra de judiska traditionerna roliga och spännande med mycket enkla medel.

– Mamma sa att det som fick henne att vilja leva vidare, det var att uppfostra sina judiska barn. Hon var väldigt mycket för att man skulle satsa på barnen, minns Jack Klagsbrunn.