Del 5 Rellen, språk och tystnader

De judiska barnen var ”befriade” från skolans obligatoriska kristendomsundervisning för att studera judendomen. I folkmun kallades dessa undervisningstillfällen för ”rellen”. Varannan måndag var det Elof Mirlas som tog emot barnen i föreningslokalen, varannan måndag kom en överkantor ditrest från Mosaiska Församlingen i Stockholm. ”Rellen” sträckte sig från skolstarten ända upp till sjätte klass.

Övergången från mammornas söndagsskola till ”rellen” upplevdes av många som tuff. Till skillnad från den barnkära skräddaren Elof Mirlas, var överkantorn från Stockholm av den stränga sorten. Trots att han ibland försökte skoja genom att trixa med kippan så att den fastnade på näsan, var många rädda för honom. Inte minst för att han skulle ”göra äppelmos” av dem som inte gjort läxan.

– Man satt där och nästan grinade varje måndag, minns Henry Ceder.

– Varannan måndag var det väl?

– Det kändes som varje.

En lika kulturell som social aspekt av föreningen var att medlemmarna, nästan alltid, kunde göra sig förstådda på sina modersmål. På den tiden fanns ingen språkundervisning för invandrare, vilket kunde försvåra samhällsanpassningen och öka känslan av utanförskap. I föreningen pratades många olika språk, förutom svenska även polska, jiddisch, tyska och ungerska.

Judit Lovas (född Krausz) tillhörde en familj som kom till Västerås senare, i samband med Ungernrevolten 1956. Hennes mamma tog arbete på sjukhuset med enkla sysslor, och hennes pappa fick en tjänst som arkivarie på Västerås stadsbibliotek. Trots att få i föreningen kunde deras språk skapades ändå en framkomlig väg.

Hon berättar:

– De flesta i föreningen pratade jiddisch och polska, det var inte många som kunde ungerska eller tyska. Men på något vis kunde de göra sig förstådda. De pratade ju tyska båda två, och det är ju lite likt sådär.

Somliga i föreningen tog på sig uppgiften att hjälpa andra när det som kallades ”Wiedergutmachung” – kompensationen – började betalas ut från den tyska staten till nazisternas offer. För att få denna kompensation behövde man fylla i en mycket komplicerad ansökan, vilket inte alla klarade. Henry Ceder minns när pappan Salek tog sig an de svaga och behövande i föreningen, de som inte klarade av kontakten med den tyska byråkratin. Genom att han körde dem i bil ända ner till Tyskland, och gick in tillsammans med dem på de statliga kontoren, kunde de till slut få det stöd de hade rätt till.

Föreningen fyllde ett stort psykosocialt behov. Ute i samhället förstod man givetvis inte vidden av vad de överlevande gått igenom under krigsåren, och inte heller vilka våndor de led av. De enda som verkligen kunde förstå var de som själva varit där.

– Vilket läger var du i? Åh, vi har kanske varit i samma läger. Så kunde de sitta och prata, minns Mirjam Grocher Schildt.

– Var var du före kriget, under kriget, efter kriget? På den tiden kände man igen: Jaha, nu kommer den historien och sedan den, minns Anna Schlachet.

Nästan alla jag intervjuar vittnar om samma sak: Föräldrarna pratade om sina upplevelser sinsemellan men aldrig med barnen – detta för att skona dem.

– De pratade aldrig med en direkt. Man kanske låg under ett bord och lekte med en bil. Och så hörde man lite by the way, berättar Henry Ceder.

En del minns när föräldrarna umgicks med judiska vänner i hemmet och märkliga tystnader kunde uppstå. Mirjam minns särskilt en eftermiddag när hennes moster Gila och morbror Berek satt och pratade med hennes föräldrar i köket. Mirjam smög sig på och märkte att de pratade polska, det språk de använde när barnen inte skulle förstå. Med ens blev det tyst.

– Det var en mycket tryckande tystnad. Ingen sa någonting och jag frågade inte. De här tystnaderna … det var inga goa tystnader. Mer som att någon hade sagt någonting och de satt i en slags eftertanke, alla med sina olika plågsamma minnen.

Rosa Wald (född Kujawski) låg i sängen på helspänn de kvällar hennes föräldrar hade judiskt besök. De trodde att hon sov men hon låg klarvaken.  

– Den ena berättade den hemskare historien än den andra, minns hon.

Ärren från Förintelsen märktes på mer än ett sätt. Många av barnen uppmanades exempelvis att lägga stor vikt vid sina utbildningar. Uppmaningen i sig var inte direkt unik, men sättet med vilket den uttrycktes vittnade om något betydligt större: en beredskap för att de en dag skulle behöva fly igen.

– Mamma sa alltid: ”det du har i huvudet kan man aldrig ta ifrån dig. Det är viktigt att du skaffar dig ett internationellt yrke.” Bara den där tanken att man kan bli av med allting när som helst. Det var liksom outtalat, säger Anna Schlachet.

Ännu en funktion som föreningen fyllde, och som troligtvis var den viktigaste, var att den blev ett substitut för den släkt som gått förlorad. De vuxna träffades ofta nere i lokalen och hemma hos varandra. Formerna var enkla eftersom ingen hade gott om pengar. Man dukade upp dricka och smörgåsar, pratade, sjöng och skrattade. Barnen blev nypta i kinderna och fick karameller. De umgicks som i ett familjesammanhang. 

Förintelseöverlevande Eleonore Diamant beskrev föreningen som en ”identifikationsgrupp” till vilken man var välkommen i ljusa såväl som mörka stunder: ”Till föreningen söker vi oss därför med våra bekymmer och dit söker vi oss i glädje och sorg.”

Denna identifikationsgrupp var nog så viktig för föräldrarna som för deras barn. Avsaknaden av en äldre generation var påtaglig. Många västmanländska familjer hade äldre släktingar kvar på landsbygden. På skolloven var det givet för klasskompisarna att åka till sommarstugan, eller att hälsa på sina far- och morföräldrar.

Under den första tiden i Västerås, när de flesta av de överlevande hade det knapert ekonomiskt, möttes familjerna upp på Östra Holmen om somrarna. Det behövdes ingen bil för att ta sig ut, Elba-färjan gick regelbundet precis som idag. Platsen de nyttjade låg en bit bortanför den allmänna badstranden. Där satte de sig med filtar, och ibland små tält. De spelade kort och fikade medan barnen sprang omkring och lekte och badade. När de fått det bättre ställt och skaffat bil övergavs Östra Holmen för Johannisbergsbadet där de brukade mötas upp om söndagarna.

Formerna för semesterumgänget liknade ett riktigt släktsammanhang.