Del 8 En ny våg och ett levande arv
När föreningen fyllde tjugofem år, 1973, hade många av ursprungsfamiljerna flyttat från Västerås. Mietek Grocher skrev samma år en jubileumstext för en judisk tidskrift, i vilken han med några få rader summerade en hel epok. Det är tydligt att han var stolt över vad de – denna grupp unga överlevande – trots de svåra omständigheterna lyckats ge sina barn:
”Ingen i hela världen kan förebrå oss, de 1945 års räddade, att våra barn inte fått den rätta bakgrunden beträffande judisk historia, religion och tradition här i Västerås.”
Jag frågar hans dotter, Mirjam Grocher Schildt:
– Hur tror du det hade varit om föreningen inte funnits?
– Det blir något sådant där slutet framför mig när du ställer den frågan. Det blir oerhört litet, trångt och så där nästan lite svårt att andas. Ingenstans att leva ut det judiska. Dansa och sjunga alla sångerna man fick lära sig. Om man inte hade fått det. Då hade det nog varit mycket mer av Förintelsen.
Också för Judiska föreningen i Köping blev utflyttningen märkbar i slutet av 1960-talet. Barnen hade vuxit upp och blivit redo för universitetsstudier, och föräldrarna flyttade i många fall efter. Föreningslokalen sades upp och gudstjänsterna hölls i stället i en stor lägenhet tillhörande en medlemsfamilj.
Medlemstappet i Västerås kompenserades av en ny judisk flyktinggrupp. 1968 kulminerade en antisemitisk kampanj i det kommunistiska Polen, denna gång under ”antisionistisk” flagg. Mellan 13000–20000 judar drevs ut ur landet, en betydande del av den knappa polsk-judiska befolkning som ännu fanns kvar i landet. Av dessa hamnade omkring 3000 judar i Sverige. Till Västerås kom omkring trettiofem familjer. Den största yrkeskategorin i denna nya polsk-judiska flyktingvåg var läkare och tandläkare. Den näst största utgjordes av civilingenjörerna, vilka till största delen sysselsattes vid ASEA.
En av dem var Jozef Stern. Han kom till Västerås med sin familj som 25-åring. På ASEA jobbade han sedan hela sitt arbetsliv – med den första arbetsdagen 1 april 1970. Som många andra ur just den här flyktinggruppen betraktade han sig som sekulär. Fram till den antisemitiska kampanjen hade det judiska inte haft någon större betydelse i hans liv. I Polen var de judar för att de var födda judar. Genom sina namn och omgivningens betraktelsesätt hade de tillhört en utskild grupp. Men i Sverige betraktades de inte först och främst som judar, utan som invandrare, vilket skapade en viss identitetsförvirring.
Jozef minns:
– När vi kom till Sverige undrade folk om vi verkligen var judar, vi kunde ju inte så mycket. Vi såg oss själva mest som etniska judar, man hade en viss historia och allt det där. Ändå kände man sig ju som jude.
Det som väcktes för många polska judar efter ankomsten till Sverige var behovet av en tydligare judisk identitet. Jozef minns en vital förening med gudstjänster som hölls av Förintelseöverlevande. Det pågick judisk undervisning av olika slag, även inför barnens bar och bat mitzva*. Fortfarande fanns många ungdomar kvar i Västerås, nämligen småsyskonen ur andra generationen.
– Det var inga problem alls att skaffa fram en minjan** till exempel. Man ringde bara runt och sökte, så kom folk.
– Kunde du vara öppen på ASEA med att du var jude?
– Jag pratade tidigt med min chef om det, och det framgick tydligt att de inte hade problem med judar.
Jozef ler snett och tillägger:
– Utlänning som utlänning kanske.
Fästmön Ewa kom till Västerås strax efter Jozef. Även hon upptogs i föreningslivet och de gick båda med i styrelsen. Deras barn gick i judiska söndagsskolan, som då leddes av ungdomar som reste dit från Stockholm. Sonen läste till sin bar mitzva* på plats i källarlokalen på Svärdsliljegatan.
Under åren från 1970 och framåt blev föreningen mer utåtriktad. Den bjöd in till flotta tillställningar med närvaro av kommunpolitiker, kulturprofiler, Israel-ambassadören och Samfundet Sverige-Israel, som då nyligen etablerats i Västerås. Tal hölls som bedyrade den goda relationen mellan föreningen och Västerås kommun.
Många ordföranden har genom åren passerat revy i föreningen. Några av dem är: Elof Mirlas (1908–1964), Salek Ceder (1926–2015), Moses Ziment (1919–2004) och Mietek Grocher (1926–2017).
Många över hela landet minns än idag mötet med Mietek Grocher. När han gått i pension från ASEA, och hans älskade Ester dog i cancer strax efter, tog han det stora steget att berätta för så många som möjligt om det han varit med om.
– Han sa: ”Det här är min mission”, berättar dottern. Han skulle föra det vidare för att det inte skulle hända igen.
Jozef Stern betonar vilken inverkan Mieteks föreläsningar hade på sina åhörare. Med emfas, tårar och värme lyckades han förmedla sina upplevelser från Förintelsen:
– Han grät när han berättade. Och dessutom hade han humor. Han kunde verkligen ta ungdomarna. De lyssnade.
I Köping bor idag endast ett fåtal judar. Alla tecken på det rika judiska liv som en gång sjöd i staden är borta. De som gått bort är begravna på andra platser, mestadels Judiska begravningsplatsen i Stockholm.
Bertil Metzger konstaterar:
– Det som finns kvar är minnena hos oss i den andra generationens överlevande. För det mesta fina minnen.
Många som vuxit upp som judar i Västerås har som vuxna valt ett liv i Stockholm. Det var ett faktum även för trettiofem år sedan, när boken ”Detta blev vår stad” gavs ut. Mietek Grocher beskriver denna utflyttning med fokus på barnen ur den andra generationen – de barn han själv sett växa upp, de barn som räknades som allas barn.
Han beskriver dessa barns utflyttning och avslutar med orden:
”De betraktar sig emellertid med stolthet som västeråsare. Deras rötter finns där.”
Ordlista
Bar mitsva, “budets son”, och bat mitsva, ”budets dotter”, är då pojkar respektive flickor uppnår den religiösa myndighetsåldern. För pojkar sker det vid 13 års ålder och för flickor vid 12 års ålder. Man blir automatiskt bar mitsva och bat mitsva. Brukligt är att delta i en gudstjänst och att läsa en text eller ett avsnitt av Torahn på hebreiska. Under det studieår som föregår bar mitsva och bat mitsva undervisas i, förutom den text eller avsnitt ur Torahn man läser, judendom och hebreiska.
Källa: Stockholms Judiska församling.
Minjan är beteckningen för den samling personer som behövs för att förrätta vissa delar av en judisk gudstjänst. En minjan består av tio vuxna judar, traditionellt män över 13 år. I ortodoxa synagogor fortsätter detta att vara standarden. I mer progressiva judiska samhällen räknas båda vuxna kvinnor och män.