Kossor, kulturlandskap och en hel del gödsel
Ibland när undertecknad är i arkivet och letar så ser jag någon bild som innehåller något man inte direkt har förväntat sig, men likväl har det ju fastnat på bild. Då vi snackar före den digitala bildbehandlingens tid, så är det bara att gnugga sig i ögonen och kallt konstatera, japp det är verkligen en…
Som när bilder från Asea på gravhögen Anundshög, helt oförhappandes dyker upp under skallgång efter bilder på den betydligt mer urbana Mimerverkstaden, och en av dem visar sig innehålla kossor.
Ja, då sätts saker och ting helt plötsligt i ett annat perspektiv. Det visar sig alltså att den en gång, och ännu mäktiga, gravhögen har ett kanske mindre ärofullt förflutet som kohage…
Inget ont om kossorna då alltså, vi vet ju alla att de är snälla och omtänksamma djur för det har ju Ferdinands mamma lärt oss, trots att hon är en ko. 😊
Någon som kanske inte riktigt håller med är min tidigare kollega byggnadsantikvarien, som efter en inventeringstripp på landsbygden kom tillbaka med lätt skräck i blicken.
Han hade för att ta sig fram till en gård varit tvungen att gå rakt igenom en kohage, med tillhörande hyfsad mängd blängande kossor, som han i ögonvrån hela tiden tyckte funderade på om de skulle jaga bort honom nu eller på en gång.
Nåväl, allt gick bra korna bestämde sig för att käka gräs istället, och gården blev inventerad av en återvändande byggnadsantikvarie, som förövrigt hade en förmåga att stötta på mer eller mindre folkilskna djur under sina uppdrag…
Åter till Anundshög som faktiskt har ett väldigt ärofullt och viktigt förflutet som tingsplats, det har arkeologer grävt fram vid ett antal tillfällen, så ingen tvekan om det. Men tingsplatserna övergick med tiden till domstolar, som häradsrätterna i vind- och vattentäta byggnader på annan plats.
Marken tingsplatserna låg på ägdes efter deras storhetstid ju nästan garanterat av en bonde, och de hade typ alltid djur förr. Kossor inte minst som ju behövde en plats att ströva omkring på för att hitta gott grönt tilltugg så det blev mjölk till kalvar, smör och ost.
Vid Anundshög så fungerade de som dagens robotgräsklippare, de höll gräset kort och gödslade även marken så att det växte, och då behövdes det ju klippas igen, kossorna släpptes lös på nytt och så vidare. Som en mycket bra påminnelse om lantbrukets cykler över årstiderna.
Funkade suveränt bra då men kanske inte så lysande idé idag, med tanke på utsläppen som visserligen är av nedbrytbart material men nog mindre kul på en kulturhistorisk besöksplats.
Ännu sämre skulle det nog gå om varje villaägare med gräsmatteambitioner, skulle släppa ut en söt men ändå rätt så stor ko på villatomten. 😊
Men ändå rätt kul att tänka sig hur det skulle vara om dåtiden landade i nutiden på ett mer praktiskt sätt.
Nu ska sägas att kossor eller kreatur som de ibland kallades förr, togs väl om hand av sina ägande bönder och torpare helt enkelt eftersom de var värdefulla. Till den grad att det förekom kostölder, japp har läst en dom om en piga som snodde två kossor som gick lösa och käkade i en skog. Med tanken att sälja dem på en marknad, gick väl så där kan sägas, hon åkte dit för stölden helt enkelt.
Det får mig att höra ledmotivet till en klassisk spaghettivästern, såklart komponerat av en italienare. Den där filmrullen med Clintan och två andra hårdkokta cowboys i konstant närbild. 😊
Dessutom hade bönderna en hel radda med huskurer om hur de skulle skydda sina djur mot allt tänkbart ont, både från världsliga och övernaturliga faror. Som sagt väsen fanns det gott om förr, och de kunde ibland lacka snett och ställa till elände både för människor och även djur.
För att vara på den säkra sidan så var en klassiker att borra ett håll i ladans tröskel och där peta in en ormskalle och diverse annat, som skulle skydda djuren mot sjukdomar och allehanda elakt småknytt.
Vår gamle polare Carl Frestare skulle idag både ha tyckt att landsbygden både är väldigt folktom, och djurtom. Undrar själv ibland var alla kossorna tog vägen som jag såg längs vägarna som liten grabb, idag har hästarna tagit deras plats i hagarna, inte minst i detta hästtäta län.
På tal om hästar så ser ni en gatubild från 1900 kallt eller tidigare, så kan jag garantera att ni snart upptäcker några mörka fläckar bland gatustenarna. Det är inte någon typ av tidig gatukonst utan avgaser från just hästar som ingen har hunnit städa bort…
Nu var ju detta ingen katastrof i staden Västerås, snarare mer eller mindre brunsvart guld. För just hästskit var något som stadens alla gurkodlare gärna lade händerna på, eller snarare i hinkar då. 😊
Den kända Västeråsgurkan och dess släktingar växte nämligen ypperligt bra om de fick lite hästdynga som gödsel. Men när staden växte och bilar och cyklar började ta över många jobb från hästarna, då blev hästarnas små utsläpp mest bara i vägen.
Med färre hästar i staden, och när det bestämdes att de inte hej vilt skulle få skita ner gatorna längre, så blev följden att gurkodlingen innanför stadsgränsen sakta men säkert upphörde någon gång på 1920-talet.
Däremot så levde gurkorna vidare i växthus hos trädgårdsmästare och andra, men det är en helt annan historia.
Kossorna då, ja de och andra lantdjur syns mer än man kan tro på bild i arkivet. Ibland har det varit tänkt så framförallt med hästar som stolt visas upp som värsta sportbilen, och ibland har de liksom bara varit där de varit och fastnat på bild.
Så nästa gång ni besöker ett arkiv och bläddrar i något gammalt fotoalbum eller bland bilder, så håll ögonen öppna, för rätt som det är så dyker det upp en ko som blänger på er medans den lugnt tuggar sitt gräs. Ungefär som tjuren Ferdinand alltså…
Dela gärna sidan med andra: