Kyrkogårdar och vilorum
Apropå gropar i förra hälsningen, så har ju människan länge använt sådana för att lägga de som lämnat jordelivet till den sista vilan, så även i vårt län såklart för här har det ju levt folk rätt så länge. Nu vet ni som är lite arkeologiskt bevandrade att det här med begravningsskick har ju varierat lite genom åren. Hela kroppen i backen, eller kremering och de brända benen under mark, som vanligt har modet runt detta gått som lite i cykler då…
Nåväl, med kristendomen så blev det spikat att kroppen skulle jordfästas i ett stycke, med eller utan kista, allt beroende på den bortgångnes släkts finansiella situation vid frånfället. Inte ens efter döden var något gratis, och skulle det dessutom ringas i kyrkklockan så skulle det också pröjsas.
Tittar man nu på gamla kartor över Västerås, för att ta ett näraliggande exempel, och den äldsta är från 1688, så spelar det ingen roll hur noga man än tittar, något liksom saknas.
Japp, inte ens en endaste liten gräsplätt som kan tänkas vara en kyrkogård finns med på kartorna, så var tog alla människorna som gått hädan vägen då? Begravning till sjöss i Mälaren eller…?
Nja, så var det nu inte. För faktum är att många av oss, när vi inte jobbar hemma vill säga, dagligen kanske lite sådär lyckligt ovetande traskar omkring rakt över en kyrkogård. Nu får ni själva frammana någon läskig skräckfilmsmusik i huvudet. 😊
Men vart ligger de någonstans då, tja lite överallt är det enkla svaret, i alla fall innanför Cityringen.
Den äldsta daterade, kristna får väl tilläggas, kyrkogården är nog den under Bondtorget, fast den sträcker sig garanterat en bra bit runtomkring också, för bara en liten del av den har grävts ut och undersökts. Kanske så långt som upp mot Domkyrkan, och nu snackar vi att den började användas på 1100-talet.
Sen har vi då Domkyrkan vars välklippta gräsmattor in på knuten döljer, just det en kyrkogård. Eller begravningsplats som det ofta kallas idag. Fast håll med om att kyrkogård låter lite coolare, ok kanske inte riktigt helt rätt ordval, snarare mer värdigare och kyrkligare då.
Hur vet vi det här då, för på kartorna finns ju inte tillstymmelse i varken text eller symbol att det skulle ha funnits en sådan runt Domkyrkan. Jo, om vi skuttar tillbaka 300 år igen till den antagligen värsta katastrofen som drabbat Västerås, pestepidemin 1710, och hör vad prästen i Domkyrkoförsamlingen skrev om händelsen, så finns det ingen tvekan om saken.
Just det, så var det den där lilla detaljen att komma ihåg var man hade sett den där intressanta uppgiften någonstans, och sen hitta den igen… 😊
Ok, då kör vi direkt ur minnesbanken istället, typ så här ”…wijd pass trehundra döde, och tvåhundra av desse begrofs strax norr om Domkiörkian och etthundra i Humblegården…”. Den gode prästen får ursäkta mig om mitt försök till dåtida stavning möjligen haltar, men antalet begravda och platserna lovar min hjärna att den kommer ihåg rätt.
Vänta nu, Humlegården, var låg den då. Jo som den minnesgode kanske kommer ihåg från bryggerihälsningen helt enkelt vid nuvarande ACC och faktiskt in på Aseatorget. Så när det skulle schaktas för nya ledningar på sagda torg vid Kopparbergsvägen för några decennier sedan, vad kom i dagen då. Jo mänskliga kranier och andra kvarlevor begravda i träkistor. Nu kan dessa personer även ha avlidit i en annan farsot, nämligen under koleraepidemin 1853.
Att denna plats valts hela två gånger som mer eller mindre masskyrkogård har nog helt enkelt att göra med att den låg, tro det eller inte, i utkanten av staden men ändå inne i den. Sen är ju marken som gammal sjöbotten lättgrävd där också…
Inte långt därifrån har vi dessutom den nyligen helt lokaliserade kyrkogården runt S:t Ilians kyrka, som ju låg där Hantverkargatan korsar Vasagatan, alltså i kvarteret Knut.
Strossar man sen mot Svartån och sneddar över Fiskartorget, ja då befinner man sig ovanpå Dominikanerkonventets, läs klostrets, kyrkogård. Kvarlevorna efter de som vilade där har så där ett halvt millennium senare genom osteologisk forskning gett oss alla mer kunskap om vilka de faktiskt var. De döda har som sagt mycket att berätta om livet.
Väl framme vid Slottet och dess stenbelagda borggård, så står vi återigen på en kyrkogård. Visserligen en under belägringen 1521 högst improviserad sådan, men ändå för flera individer som det heter på arkeologispråk har påträffats där, alltså grävts upp. Apropå det slaget så ska ju enligt Peder Swarts berättelsen om den en hel del danska legoknektar vila i Lillån också, och antagligen även då i Svartån.
Så med andra ord krävs det närmast stor skicklighet att inte vandra över tidigare Västeråsares vilorum under en tur nere på stan i något ärende, och vem vet det kanske finns fler ännu oupptäckta kyrkogårdar under dagens hus och gator.
Dessutom måste det, tänker i alla fall jag, någonstans inom stadens gränser finnas vikingatida gravfält, för ett antal sådana gårdar fanns ju åtminstone längs med Svartåns västra strand redan på 900-talet.
Alla dessa kyrkogårdar får mig att börja höra låten ”Birth, School, Work, Death” i huvudet. Av ett engelskt band vars namn på svenska blir ett ord med faktisk en religiös innebörd, och även är namnet på filmerna i en klassik trilogi som ju innehåller en hel del ond bråd död nästan i stil med 1521, fast på film då.
PS. Svaret på förra musikfrågan är svartrockarbandet ”The Sisterhood” frontad av sångaren i ”Sisters of Mercy”. Slår mig dessutom nu hur många olika sätt det finns att benämna en människas gravplats på, det kanske blir lite mindre läskigt då. Hörde förresten en gång någon som sa att ”Det är livsfarligt att leva, man kan ju dö”. Nog mest sagt på skämt men klart tänkvärda ord, och så tycker jag det på många sätt är nyttigt att ibland bli påmind om att man faktiskt är dödlig. Själv så blir jag det vare sig jag vill det eller inte varje dag, det kommer liksom med jobbeskrivningen. Vill även framföra min respekt för de en gång högst levande människor vars kvarlevor är med på denna hälsnings bilder, vila i frid! DS.
Dela gärna sidan med andra: