Bödlar och båtar
Oj, oj, vad tiden går och så här i det begynnande höstrusket så känns semesterns grönbete redan rätt så långt borta. Nåväl, hoppas att ni alla har haft en trevlig och avkopplande semester och sommar, vad ni nu än har haft för er denna återigen lite annorlunda men nästan vanliga sommar med både regn och solsken.
Själv har jag mest chillat med en kaffekopp i ena näven och något smågott innehållandes kakao i den andra, blickandes ut över den för bina och mig alldeles lagom vårdade tomten, konstaterandes att kaniner antagligen är världsmästare i just den ädla konsten att chilla… 😊
Däremellan har jag även delvis genomfört en lyckad garageröjning, som blev lite mer brutal än beräknat på grund av ett tidigare besök av möss. Utrustad med oömma kläder, arbetshandskar och med en grovdammsugare i högsta hugg, och från den upplevelsen kan jag konstatera att det ryms åtskilliga kilometer med spindelväv i en dammsugarpåse…
Så en helgjuten hemester med andra ord, och nej någon altan har jag inte byggt men väl använt den som redan finns på plats. Även om jag som vanligt har delat den med ett gäng pigga lågflygande steklar som väluppfostrat nog skickligt har undvikit att kraschlanda i min dagliga brygd med java. Helt enkelt eftersom de är lika skickliga flygare som ladusvalorna som med samma regelbundenhet varje år bygger bo, fast då under grannens tegelpannor.
Nåväl, åter på plats i arkivet kan jag konstatera att tiden stått still sedan innan semestern, inte så konstigt kan väl tyckas, men tiden står ju som bekant aldrig still, sen om den rör sig rakt fram eller i cirklar, ja om de tvistar de lärde. Hur som helst så har jag ännu inte upptäckt någon spindelväv i arkivet, fast det finns en grovdammsugare redo bara ifall att, man vet ju aldrig vad tiden har i sitt sköte, alltså vad som kommer och hända, och tur är väl det.
Ja för då skulle man ju veta att man aldrig kommer att vinna den där miljonvinsten, och om hoppet då är ute, som ju lär vara det sista som överger människan, ja då är det ju liksom kört. Alltså, bättre att inte veta för då kan man ju som av en ren händelse faktiskt vinna den där högvinsten. Vi kör med andra ord vidare på den där ödestron som sedan sekler är väl förankrad i hjärnorna på de som bor här uppe i norr, så även i min har jag upptäckt. Är väl en fördel med hemester, kombinerad med java, att man får tillfälle att tänka efter om lite allt möjligt i lugn och ro.
Först nu efter några veckors jobb så känner jag hälsningsinspirationen komma över mig så ni får stå ut med att orden drar iväg lite. En liten bonus då kanske för det var ju ett tag sen senaste hälsningen, är väl då kanske ett tecken på en avkopplande semester… 😊
Har alltså varit i lite postsemester mode, men några rykande färska frågor till arkivet fick inspirationen att få upp ångan. Tja, eller snarare så var det nog en triss i just ånga som fick fart på kreativiteten. Det föll sig nämligen så att två frågor och ett föredrag som innehöll ångbåtar landade i mitt knä bara inom någon vecka eller två.
Först kom en fråga om länets skarprättare, läs bödlar, under 1800-talet, och det har vi inte så rasande mycket om i arkivet, men däremot om rånmorden, eller snarare de överlagda morden, år 1900 på ångbåten ”Prins Carl”. Så uppgifter om denna dramatiska och tragiska händelse fick bli vårt bidrag till frågeställaren.
För att göra en lång true crime historia kort, så skötts fem personer ihjäl av John Filip Nordlund natten mellan den 17 och 18 maj 1900 ombord på sagda ångare. Då en annan ångare närmade sig så togs sig ”Mälarmördaren” som han skulle komma att kallas iland i Sörmland, men greps snart och ställdes inför rätta och dömdes till döden. I december samma år så såg skarprättaren Anders Gustaf Dalman till att Nordlund blev ett huvud kortare på länsfängelsets innergård i Västerås. Det var den sista avrättningen i länet, helt enkelt ”Tungur knifvur” som man sa i en isländsk gammal kultrulle, långt innan ”Vikings” fick upp ångan…
För den intresserade så finns det en informativ artikel om det hela i Köpingsboken från 2008. Koppling till Köping alltså, jo om inte annat då ångaren ”Köping” när dess besättning såg att ”Prins Carl” inte tuffade på som brukligt, ändrade kurs mot den drivande brottsplatsen och därmed avbröt Nordlund och fick honom att fly i en livbåt. Med all säkerhet ett rådigt ingripande som räddade flera liv då Nordlunds plan var att döda alla ombord, fast det stod ju inte klart förrän ”Köping” kom så pass nära att de kunde se vad som hänt på ”Prins Carl”.
Som arkivarie så måste ja nu då även tipsa om att dagstidningarna från 1900 numera är digitaliserade, så ni kan själva läsa i realtid så att säga, fast då i efterhand, om hela händelsen, med skakande vittnesmål och allt. Just det, dagstidningarna hittar ni i Kungliga Bibliotekets söktjänst ”Sök bland svenska dagstidningar”.
Sen var det en fråga om bilder på den lilla rätt så söta ångbåten ”Arosia” som hade fångat någons intresse. Den hjälpte bland annat till vid reparationen av en damm som brast vid bygget av djuphamnen i Västerås år 1924. Alltså inte ångaren i sig då, men som transport av material och de som skulle göra själva jobbet att fixa fördämningen så att bygget av kajerna kunde fortsätta.
Själva djuphamnsbygget var ett enda stort beredskapsarbete om jag fattat det rätt, det glada 20-talet var ju inte så glatt för alla. Finns en hel avhandling om det bygget för de som vill veta mer.
Temat ånga toppades sen med ett utmärkt föredrag här på länsmuseet om ångbåtstrafiken mellan Stockholm och Västerås som var igång i nästan 130 år, om jag kommer ihåg rätt. Först med hjulångare i trå från och med 1821 och sedan från 1880-talet med ångfartyg i järn.
Allt detta inspirerade oss i arkivet att tuffa igång med ett nytt litet digitaliseringsprojekt, nämligen att börja skanna de strax över 300 fotografierna i stuvarförmannen Herman Sahlströms bildarkiv. Helt enkelt ångande intressanta bilder från hamnlivet här stan som det en gång gestaltade sig. Djuphamnen finns ju kvar och vad jag förstår kör på så det ryker, men den gamla hamnen är numera ett bostadsområde med ett gäng restauranger för den som behöver något i kistan.
Fast det var inte så länge sedan som det lastades och lossades för fullt där man nu kan inta en rykande kopp java. När jag lämnade huvudstaden och anlände till denna provinsstad för faktiskt på året 20 år sedan, så kunde man uppleva i mitt tycke då ganska så absurda scener. Minns fortfarande hur jag väntandes på tåget till Stockholm flera gånger plötsligt kom på mig själv stirrandes rakt in i sidan på ett lastfartyg som såg ut att bara vara ett stenkast bort, liksom nästan inklämt mellan ett gäng hus som om det stod på torra land, fast det ju då låg till kajs i hamnen…
Lägg till lite dimma så förstår ni nog varför bilden fastnade i min hjärna. 😊
Nåväl, Sahlströms idogt ihopsamlade bilder från de båda hamnarna i staden kommer efterhand att läggas ut på digitaltmuseum, så ni alla kan kolla in lite schyssta ångfartyg, hamnkranar och stuvare in action.
Retar mig dock lite så här i efterhand att jag inte tog någon bild på några av de där lastfartygen, som nästan såg ut att ha kunnat ha varit spårbundna istället för sjögående…
Allt guppande fram och åter på Mälaren får mig osökt att börja nynna på låten ”Ocean Rain”, en i mitt tycke bland de musikaliskt vackraste låtarna som 1980-talet lyckades få fram. På plattan med samma namn finns även spåret ”Seven Seas”, framförda av ett engelskt indieband vars namn får mig att tänka på att sångarens röst på sin tid ekade ända ner i kaninhålet.
Alltså, jag måste bara nämna att låten ”The killing Moon” med sitt gitarrsolo som alla som jag födda före Eldkvarn brann garanterat känner igen, ligger på samma platta som är väl värd att lyssna på. Så nu har ni fått tre ledtrådar så får vi ihop den här hälsningen lika lätt som en rolambsknop, rolandsknop, rollandsknop…typ, ni vet vad jag menar…
Visst, jag är uppvuxen vid Mälaren, men det är väl ungefär så långt som mina sjömanskunskaper sträcker sig, förortsgrabb som jag väl alltid lär förbli. Det är bara att fråga Thåström, skulle gissa att han instämmer i att du kan ta grabben ur förorten, men aldrig förorten ur grabben, eller som man sa där jag växte upp, bruden heller för den delen. Rock on! 😊
PS. Svaret på förra musikfrågan är inget band alls, för tydligen så hade redan min hjärna hunnit koppla om till semestermode, ja, ja vad är väl en bal på slottet. Just det, vårt café här på Karlsgatan 2 har ju öppnat igen, fast jag måste erkänna att jag inte har hunnit provsmaka sötsaksutbudet ännu, va skönt då har jag ju något att se fram emot i höstrusket. DS.
Dela gärna sidan med andra: