Del 6 Köping, kultur och Israel
De judiska föreningarna i Västerås och Köping liknade varandra i mångt och mycket. De överlevande gifte sig, därefter kom barnen. De hade olika språklig bakgrund, men kunde ofta mötas i sin jiddisch och därefter i svenskan. De hyrde varsin källarlokal, i Köping var den belägen i hörnet av Borgmästargatan och Ågärdsgatan. I likhet med aktivitetsutbudet i Västerås hölls gudstjänster, fester, religionsskola och allmänna träffar.
Också i Köping erbjöds de judiska barnen undervisning genom ”rellen”.
Bertil Metzger minns ett tätt, uppsluppet umgänge:
– En trevlig aktivitet var samlingen på somrarna vid ”fier benk”. När barnen var små samlades kvinnorna och barnen i Belanders park utanför Köpings kyrka. Mitt i parken stod fyra bänkar som gav platsen sitt namn. Där pratades det, lektes det och fikades. Parken ligger på vägen från Volvo in till stan så efter arbetets slut anslöt männen till samlingen.
Vid större fester blev lokalen för liten, och som anställda på Volvo kunde de disponera ståtliga Bååthska villan, precis som man i Västerås fick tillgång till festlokaler genom ASEA. Vid större fester var det också kutym att bjuda in angränsande judiska föreningar, exempelvis den i Eskilstuna. En stor gemenskap skapades därmed bland de industriarbetande judarna.
Upprättandet av staten Israel påverkade båda föreningarna. Man samlade till exempel in pengar till Keren Kajemet, en organisation som planterade träd i landet. Ofta la man en slant i ”puschken” (sparbössan) på fredagarna när shabbat skulle börja. Många av teatrarna som sattes upp med föräldrar och barn hade kibbutzen som utgångspunkt, och man dansade israeliska danser.
Underavdelningar till WIZO (Women’s International Zionist Organisation) startades i båda städerna. De samlade in pengar till barnhem i Israel genom stora basarer som höll öppet för allmänheten. Folk skänkte föremål som såldes, och kaffe och fika serverades, bakat av WIZO-kvinnorna.
Gemensamt för föreningarna var också att de svenska judar som redan etablerat sig i Köping och Västerås valde att stå utanför deras gemenskap. De delade helt enkelt inte de överlevandes speciella invandrarbakgrund, och hade kanske därför inte samma behov av det föreningarna erbjöd.
Genomgående hade industrierna stor betydelse för sina anställda. De som arbetade på ASEA kunde få boende i moderna lägenheter belägna i det som kallades ASEA-staden. På somrarna nyttjade många ASEA:s vilohem, inte bara de anställda utan även deras makar. I Köping kunde familjerna tillbringa somrarna på Volvos semestergård i Karmansbo.
De jag intervjuar uppskattar själva att Köpings judiska förening bestod av ungefär 25 familjer, och att Västeråsföreningens medlemsantal låg på 50–60 familjer, med sammanlagt omkring 200 personer. Medlemsgrupperna var i ständig omvandling under 1940- och 50-tal eftersom familjer kom som sedan reste vidare till bland annat Israel, USA och Stockholm. Många berättar också om ensamma släktingar som anslöt till familjerna under senare delen av 1950-talet.
I boken ”Detta är vår stad”, från 1990, skriver Judiska föreningen: ”Judarna i Västerås har inte upplevt några problem på arbetsplatserna för att de är judar eller för att de tagit ledigt i samband med en judisk helg. I Västerås har de känt sig respekterade.”
Hur upplevde då deras barn att växa upp som judar i Västerås?
Ett tidigt minne som omedelbart kommer till Mirjam Grocher Schildt är parerandet av morgonpsalmen.
– Man skulle sjunga psalmer om Jesus på morgonen, vilket jag inte gjorde. Jag gick hem och frågade mamma: måste jag sjunga? Och hon sa: du kan mima.
Jack Klagsbrunn minns ett svidande skolgårdsbegrepp:
– Man spelade kula mycket på den tiden. Och då sa man ”judepyrra”. Det var en pyramid med kulor med spetsen fram, som gjorde det svårare att träffa den. Det var ju snällare att lägga pyramiden med den flata sidan fram. ”Judepyrra” var ett allmänt begrepp, och varje gång jag hörde det så reagerade jag.
Många upplevde ingen antisemitism alls, andra utsattes för diskriminering av lärare och elaka skämt på skolgården. Sanningen bor sällan i ytterligheterna. Flera kunde exempelvis gå runt i grannklasserna och berätta om judiska helgdagar utan att känna av någon som helst fientlighet, men sedan uppleva en frän kommentar från en enstaka klasskompis. När så skedde var de själva tillräckligt starka i sin judiska identitet för att säga ifrån. Mer än en judisk mamma dundrade dessutom ner till skolan för att markera ytterligare.
Mirjam Grocher Schildt minns:
– I Malmabergsskolan var jag den enda judinnan. Där fanns ju de här judeskämten som jag tyckte var jobbiga, om gaskammare och sådant. En pojke sa: ”Synd att inte Hitler dödade alla judar i gaskammaren”. Jag sparkade honom på benet, och när jag kom hem berättade jag det för mamma. Hon följde med till skolan nästa dag och pratade med hela klassen. Efter det blev jag inte retad något mer.
Rosas berättelse om sin barndomsbästis är tänkvärd på flera plan. Väninnans mamma var från Österrike och pappan från Tyskland. Om Rosas föräldrar hade betänkligheter gällande vänskapen valde de att inte visa det.
– Det fanns ju något komiskt i det, ja, om man nu får säga så. Vi umgicks jämt, bodde hos varandra och så. Och då har jag som vuxen tänkt efteråt, att mina föräldrar var snälla som klarade av det.
Väninnans mamma kunde inte svenska, men eftersom Rosa behärskade jiddisch kunde mamman, till sin stora glädje, göra sig förstådd på sin tyska.
– Det måste ju ha varit en härlig känsla att kunna prata sitt språk med mig. Men jag vet inte om jag själv pratade så mycket. Jag lyssnade nog mer.
Hon ler och tillägger:
– Hon kallade mig alltid: ”Di Roza”. Med betoning på Di. Båda hennes föräldrar var så otroligt snälla med mig. Efteråt kan man ju tänka så här: Tyckte de synd om mig? Eller var det något de själva ville sona?