Rock’n Roll i arkivens värld
Ok, med denna hälsning är vi framme vid den sista tredjedelen i det bevingade rockuttrycket, alltså själva rockandet. Nu frågar sig säkert vän av ordning hur mycket Rock’n Roll kan det egentligen vara i ett arkiv. Jag fattar, lugnt, stilla, ordning och damm är väl den gängse bilden av ett arkiv, med en arkivarie som lunkar runt mellan hyllorna och har järnkoll på varje bokstav, låter ju inte så hardcore direkt…
Men under den lugna ytan så råder en annan verklighet precis som på en rockscen. Där härskar ett mer eller mindre oordnat kaos av allehanda slag, med högar av osorterade papper, knappt läsbara handstilar, kartonger i alla möjliga format och firmatryck på. För att inte tala om alla drivor med bilder på totalt okända personer på högst ospecificerade platser, och de obligatoriska pärmarna märkta med ”Diverse” och ”Övrigt”.
Kan säga att det är rätt så hardcore att reda ut den verkligheten, samtidigt som frågor om både högt och lågt ska besvaras med uppgifter som finns i den någonstans, puh. Så om arkiv nu inte är Rock’n Roll så skulle jag definitivt säga att de är, Punk!
Nu finns det säkert arkivarier som drömt om att bli rockstjärnor som när den karriären inte lyfte, insåg att räkna gem kan vara en rätt så tillfredställande syssla trots allt. 😊
Undertecknad däremot är nog rätt så tondöv och sjunger minst sagt hellre, eller inte alls, än bra. Så till min glädje har jag upptäckt att museivärlden är full av högst begåvade musikaliska kollegor, som sätter guldkant på en arkivaries totalt oförutsägbara arbetsdagar.
Nu har ju rocken bara funnits sen Bill Haleys tid på 1950-talet, det fick i alla fall jag lära mig i skolan, och då det finns en inte försumbar eftersläpning i tid på de gåvor vi får, så är det rätt så tunt på den fronten i vårt kära arkiv. Så alla handlingar som härrör från länets rock- och punkscen tas emot med varm tacksamhet!
Nåväl, nu är vi så lyckligt lottade att förutom några spridda nummer av ”Bildjournalen” från tidigt 1960-tal, så har vi ett spännande personarkiv från parkförvaltaren för Västerås Folkets Park vid sagda tid, alltså rockens barndom och ungdomstid. I programhäftena kan vi se hur rockens utövare sakta men säkert ibland lyckas klämma sig in bland mer typ städade artister, till den dåtida ungdomens stora glädje att döma av tillgängligt bildbevis.
Nu är ju ungdom också ett rätt så modernt fenomen, förr fanns som bekant bara barn och vuxna, punkt. Men med det glada 20-talet så dök något mitt emellan upp, som faktiskt var den tidens rockare, fast de kallades ju för något annat som swingpjattar, knuttar eller något annat som dåvarande föräldrageneration hittade på. Allt för att förklara deras barns konstiga musiksmak och udda klädstil, nu finns det andra ord som beskriver unga varelser, känns det igen…
Japp, jag menar, finns det egentligen någon bättre rockikon är James Dean i filmen ”Ung rebell”, som en tidlös symbol för unga människor som går sin egen väg när de ska ut och upptäcka vad livet handlar om. Till den resan behövs det ju förstås rasande bra musik, för toner har en tendens att gå rakt in i hjärnan utan att passera några som helst filter, och sätta i gång känslor som sprider sig ut i kroppen och allt som oftast visar sig i form av nynnanden eller dans.
Att lyssna på musik, sjunga med, och rocka loss med några väl valda danssteg är ju långt ifrån något nytt, det har ju människor gjort sen urminnes tider. Men hur såg det då ut före 1920-talet då, tja vi får väl kolla lite i arkivet.
Ok, rocken har ju sina rötter i bluesen och jazzen vad jag har hört, och just blåsinstrument var i alla fall här uppe i Norden under en lång tid väldigt coolt. Nu fanns det ju också väldigt många duktiga spelmän ute i bygderna, som med fiol och dragspel underhöll drängar och pigor på dansbanor och diverse dansanta ytor. På sådana tillställningar kunde det gå het till på flera olika sätt, men de ämnena har vi ju redan avhandlat i tidigare hälsningar…
Dåtidens rockstjärnor var nog snarare operasångare och kompositörer. Ta bara Mozart som på sin tid av många säkert sågs som en ung rebell, och levde vad jag har förstått ett stundtals rätt så hårt liv. Här hemma har vi ju Bellman som ömsom levde på vin och vatten i glada vänners lag, klart hardcore redan då. Jag menar att spela på ölschapp och mer eller mindre sunkiga krogar med några bärs som gage, är väl något som alla rockband kan berätta åtskilliga dråpliga historier om. För till och med Beatles var ju en vända och gigade på hak i Hamburgs mest ökända kvarter. Alltså typ innan någon utanför Liverpool hade hört talas om dem, än mindre hört deras musik. Tja, någonstans måste man ju börja spela för att hitta sin publik.
Nåväl, åter till blåset för kanske lite överraskande så var det de militära musikkårerna som fyllde arenorna, i alla fall städernas musikpaviljonger förr. För de hade en långt bredare repertoar än bara marschmusik, de rockade loss i polskor, valser och allt annat som var dåtidens hits och slagdängor. Då man fram till strax efter förra sekelskiftet som sagt helt plötsligt var vuxen vid 15 bast, så fanns ju även de vi idag kallar för tonåringar i publiken. Sen kan väl tänkas att några av musiksoldaterna såg väldigt stiliga ut också… 😊
Redan för 300 år sedan, på vår gamle vän Carl Frestares tid alltså, så var musikbranschen väldigt tuff. Ta bara de fyra säkert mindre glada trumslagarna som i december 1714 fick avsked, för att de som det står för en av dem ”War något lijten och intet skickelig att lära slå…”. Ack ja, ytterligare ett gäng hoppfulla rockstjärnedrömmar som krossades, vilket även var något som drabbade instrumenten. För trasiga trummor och avbrutna flöjter är också något som dyker upp i noteringarna, var tydligen inte helt lätt att vara musiker då heller…
Nu kan man ju tycka att det var väl ett soft jobb att spela lite för några lugnt marscherande soldater, undrar vad de sjöng förresten? Nä, såklart inte, de tappert spelande musikerna var ju även de mitt i stridsvimlet, för deras instrument var ju dåtidens signalsystem, tänk walkie-talkies fast åt bara ett håll då. Som ju skulle överrösta ett nästan ofattbart oväsen från diverse skjutvapen, kanoner, gnäggande hästar och skrik från officerare och sårade, och några öronproppar fanns ju inte.
Många garvade veteraner var nog säkert rätt så lomhörda, ta bara soldaten Pehr Ohlsson Lindroth, som fick avsked 1718 efter att kaptenen och hela kompaniet på heder och samvete hade talat om för mönstringsförrättaren att han ”Ähr alldeles döf efter Capitains sampt hela Compagnietz intygande…”. Orsaken till hans dövhet vid 41 års ålder är naturligtvis okänd, men till saken hör att han var långt ifrån ensam om att få avsked för nedsatt hörsel.
Från min egen tid i grönkläder har jag ett svagt minne av att vi gruppchefer utrustades med visselpipor. Som typ aldrig användes för vi skrek, eller snarare vrålade, ut våra kommandon för att lyckas tränga igenom oftast både hörselskåppor och öronproppar. Tappade själv ur en öronpropp en gång under en skjutövning, och den decibelnivån var inte så värst kul för det örat kan jag säga. Ännu mindre kul var det för min lumparkompis som gjorde samma sak en halvmeter från ett granatgevär, som naturligtvis sköt ”fullbumpa” som vi sa då, full drivladdning alltså, med en spräckt trumhinna som ett brev på posten, som vi också sa då…
Vad har nu det här med rock att göra? Tja, musik är ju ljud, och ofta med en hyfsat rejält hög volym. Mitt eget rekord är en halvtimmes pipande öron efter en rockkonsert, var långt ifrån någon hit ens då. Tillhör en generation som var ung när det inte fanns några regler alls för något som hade med hälsan att göra. Det var bara att äta fyra brödskivor med ett glas mjölk om dagen och köra på, undrar ibland faktiskt hur vi överlevde.
Åter till 1700-talets musiker som när man tittar lite närmare var rätt så hardcore. Kan ju bara nämna de båda trumpetarna från Västmanland och Björneborg som dök upp i rullorna för Livregementet till häst efter slaget vid Helsingborg år 1710. Om de står det att de var med i slaget vid Poltava sommaren innan, blev krigsfångar och sen helt sonika ”Echapperade”, alltså rymde, hem till Sverige över Finland eller Stralsund. Bara att kolla på en karta så fattar man ju snabbt att en sådan bedrift till fots genom skog och mark helt klart bara måste betraktas som Rock’n Roll, jag menar vad annars…
Nu hör jag refrängen till låten ”Rockin in the free world” med en sångare som är ”Forever young”, och kan ni namnet på syntbandet som gjorde den hitlåten, så blir det solrosor i kanten.
På tal om sommar så är den ju här, och med den hoppas jag för er alla en skön och avkopplande semester. Så leta fram vinylbacken med era favoritskivor, oavsett vilken musik de innehåller. Sätt på en schysst platta, värm en kanelbulle, häll upp lite nybryggt rykande java, och luta er tillbaka i solstolen och bara njut! 😊
Vilket får mig att börja höra den klassiska rocklåten ”House of the rising sun”, med ett engelskt rockband vars sångare har en lite djup nästan djuriskt röst, och hans förnamn får mig att tänka på huvudstaden och dess skyddshelgon, så ta hand om er.
Önskar er alla en glad sommar och framförallt, Rock and chill on! 😊
PS. Svaret på förra hälsningens musikfråga är rockbanden ”Simple Minds”, ”Men Without Hats” och ”Imperiet”, och filmen är då naturligtvis ”Rymdimperiet slår tillbaka”. De mindre musikaliska trumslagarna hade förstås namn, men jag tyckte det vore lite taskigt att nämna dem, jag menar att spela trummor är ju en hel vetenskap. Så all heder åt den som har lärt sig att spela ett instrument, ni gör alla världen till en väldigt mycket trevligare och bättre plats att vara på. 😊 Det kommer från hjärtat hos en som inte ens kan spela blockflöjt. DS.
Dela gärna sidan med andra: