Om skratt, slutartider och livet som fastnar på bild
Ett gott skratt förlänger livet sägs det, och den ännu vanliga bilden av arkiv är väl i mångas huvud så långt bort ifrån ett skratt man kan komma, helt kört för mig då alltså. Stryker man inte med av dammlunga så ryker man i förtid av skrattbrist, häpp det var det alltså.
Såklart helt fel enligt mig och skulle jag säga alla mina yrkeskollegor, och frågar du någon som varit på fest med ett gäng arkivarier, så kan de berätta att det är riktiga hardcore partyn med både skratt och annat skoj. Nej, kommer inte dra några rövarhistorier med x och y, för allt som händer på arkivariefester är ju inte utan anledning såklart hemligstämplat… 
Man kan väl sammanfatta det med att arkivarier är väldigt bra på det där med självdistans, då de mer eller mindre spenderar hela sin arbetstid med att se och umgås med de som levde före oss. Som ju en gång i tiden såklart ibland festade loss, så med det i minnet är det lika bra att ha kul så länge det varar med andra ord, varför inte liksom.
Dessutom får man faktiskt skratta i ett arkiv, fast kanske inte då i forskarsalar där ju folk allvarligt studerar de berättelser som plockats fram. Men inne i arkivet, som ju typ alltid har rejält schysst tjocka vägar, huserar ju bara arkivarierna, så där är det fritt fram för garv.
Men hallå tänker ni kanske, klart det inte finns några skratt i ett arkiv för förr var ju alla gravallvarliga jämnt hela tiden, det finns det ju bildbevis på. Nja, förvisso kan det se ut så på bild före 1910-talet, en stel min och fast blick mot, eller snarare förbi kameran i en pose som gjord för en staty i en park.
Men förklaringen är rent teknisk och stavas slutartid, alltså hur länge beroende på ljuset som kamerans lins måste vara öppen för att lyckas fånga motivet tillräckligt skarpt på negativet. Så om du måste stå blickstilla och inte röra minsta fena på x antal sekunder, kanske minuter, för att du inte ska se ut som någon som gått vilse i tjock dimma, då ler du inte ens, punkt.
En kategori bilder vi har i arkivet från årtiondena runt 1900 kallt är de med bistra mammor hållandes sina, ja just det, suddiga små barn. Eller den tomma gatuvyn med spöklika figurer som kommit upp från andra sidan ur golvbrunnarna och nu rör sig i människornas värld. För rörde du dig lite mer än i snigelfart så syntes du bara som fartränder, eller helt enkelt inte alls.
Så det där med att inte fastna på bild har faktiskt en sanning bakom sig. En del bilder känns nästan övernaturliga, bara för att någon inte orkat vara stil, eller inte velat vara med på bild.
På de äldsta porträttbilderna, och de kostade sin slant, tagna i fotoateljé så sitter nästan alltid den fotograferade ner, gärna med en arm på ett litet bord tittandes på en punkt långt bort. Det fanns även nackstöd ifall det behövdes, och stod man upp, ja då var ett ståbord eller ett staket i en fiktiv trädgård fint målad på en bakgrund, väldigt lämpligt att luta sig lätt emot för balansens skull.
Några som garanterat kunde hålla sig för skratt var de första fotograferna som använde våtplåtar som negativ. För så snart det var fotat och klart, så slängde de sig in mörkrummet, ibland en mobil täckt vagn om det var utomhus, och blaskade runt med allehanda mer eller mindre ohälsosamma fotokemikalier…
Har ju sina risker att vara pionjär och först med något, men bilderna de tog som frös deras tid blev tidlösa, för de som finns kvar kan vi se än idag. Många med häpnadsväckande skärpa, och med en detaljrikedom långt in i bilden som dagens digitala bilder inte ens är i närheten av.
Hade den fototekniken uppfunnits idag så hade fotograferna säkert varit tvungna att bära typ rymddräkt under arbetet, och då hade det väl inte blivit så värst många foton tagna…
När sen torrplåtarna kom så blev säkert hälsoläget i fotografkåren betydligt bättre. I vårt län satte den förste fotografen ner foten i Västerås, och fixade till en fotoateljé med schysst ljusinsläpp och allt, anno 1862.
Han hete Axel Rydin, och hade otroligt nog en namne som då också var fotograf, fast i Norrköping. Vår Axel lade kameran på hyllan 1871 och blev bankman i Sala, kanske en något lugnare tillvaro.
Han fick naturligtvis snabbt en kvinnlig kollega, Augusta Almberg, för just fotografyrket var öppet för kvinnor, låt vara gärna ogifta men ändå. Helt enkelt för att det var helt nytt, så det fanns inga skrån eller andra mansdominerade sammanslutningar som kunde lägga sig i vem som jobbade med vad.
Undrar ni varför alla på gamla studioporträtt ser så himla snygga ut, så beror det inte på att tvålen var av bättre kvalitet förr. Nå utan på flinka fotografhänders arbete med blyerts och diverse skrapverktyg på negativen, allt för att retuschera fram bästa möjliga utseende. Tänk dåtidens motsvarighet till våra dagars filter, som kan fixa till den där halvbra selfien du tog i måndags morse…
Det fanns många tidiga duktiga yrkesfotografer runt om i vårt län, några med små filialer på de mindre orterna från 1860-talet och några decennier framåt. Ska väl sägas att det även fanns senare och finns nutida duktiga fotografer i Västmanland, rätt ska vara rätt.
Lustigt nog så har många det gemensamt att det kan vara helt hopplöst att hitta ett foto på dem själva. Det var som att de konsekvent höll sig bakom kameran till varje pris, några få undantag finns såklart men de är väldigt lätträknade. Amatörfotograferna var betydligt bättre på att ta självporträtt eller låta någon polare trycka på knappen så det sa ”klick”.
Med småbildskameran och rullfilmen så gick det allt snabbare att ta bilder, tja suddiga kunde de ju bli ändå förstås. Så då började vanliga dödliga människor, gärna de med ett hyfsat stort teknikintresse, att köpa kameror och ta ”Snapshots”, japp det ordet finns, har sett det i prydlig snirklig skrift på fotoalbum.
Det är nu skrattet kommer in i bilden, för istället för ett blurrigt plyte, så ser vi unga och gamla som ler så hela garnityret syns, och flabbar så de är på väg att vika sig dubbla.
Sen smög sig skrattet in i fotoateljéerna med polyfotot, då upp till 48 bilder togs och rymdes på en och samma glasplåt, för då kunde ju fotografen kosta på sig att be om ett leende eller skratt på någon bild eller två. Sen om det var den bilden som den som blev porträtterad valde ut, är ju en annan femma förstås, men skratt på bild blev det.
Vad som utlöste skrattsalvorna både på och utanför bild förr får vi ju aldrig veta, men humor och lustiggökar har ju typ alltid funnits.
För runt hundra år sedan fanns det också ett helt gäng med illustrerade skämttidningar med lustiga namn som ”Puck” och ”Strix”. Såklart har vi sådana i arkivet, mest från 1910-1920-talet, och alla tidningar med självaktning hade små roligheter, skämt och vitsar insprängda på lämplig plats bland lokal- och världsnyheterna.
Nu är ju det här med humor tidlöst men skämten är ju väldigt tidsbundna, så att läsa gamla skämthistorier är som att titta in i en annan värld, som alltid när man studerar historien.
Många lustigheter kan till och med vara svåra att förstå idag på grund av dåtidens världsbild och språkbruk, eller av olika anledningar som fördomar helt enkelt inte lämpa sig för tryck.
Med undantag för fräckisarna då förstås, för de lär väl alltid få folk att dra på smilbanden så länge de håller sig under bältet så att säga…
Där börjar en låt gå på repeat i mitt huvud, och det är ”Laugh and a ½” av ett danskt rockband vars namn är en lite kryptiskt förkortning, som får mig att tänka något jag är och en hyfsat klassiskt svensk julfilm.
Sen fanns det ju en tid då de ihopklippta och kopierade allsångshäftena, naturligtvis kryddade med några fräcka vitsar, förgyllde umgänget på firmafesterna och diverse långa sittningar med tillhörande krubb och stark dryck.
Ja humor förr är inte så lätt, ibland undrar jag vad kaptenen Carl Frestare och hans kamrater skrattade åt för 300 år sedan. Tänker mig att dessa hårdhudade stridsärrade män som kunde skriva hur tårdrypande brev som helst till sina kära, nog hade en rätt så svart humor.
Nu börjar jag höra refrängen till låten ”Only happy when it rains”, av ett rockband vars namn får mig att tänka på vad som blir kvar av paketen när barnen har slitit upp, förlåt öppnat, alla julklapparna.
För de levde ju i en våldsam tid med hastig förtida död, fattigdom och annat elände. Men skratta närhelst de kunde är jag hundratio procent säker på att de gjorde, mycket möjligt åt skämt på höga herrars bekostnad.
Tycker mig nämligen ha märkt att skämt förr nästan alltid slår uppåt i ett då mer socialt hierarkiskt samhälle än idag. Typ att den gamle halte smeden munhuggs med brukspatron, där den senare alltid drar det kortaste strået och bildligen står kvar med byxorna nere, game, set and match till smeden.
När världen är orolig och framtiden ser så där lagom ljus ut, så är skrattet viktigare än någonsin, som säkerhetsventil och för att inge hopp. För tiden går vidare och skämten förändras med den, men skrattet är jag säker på kommer att bestå så länge det finns människor som går på denna jord.
Så leta nu fram och se, lyssna eller läs något som du tycker är kul, så att du asgarvar hela vägen fram till kaffebryggaren. För om en kopp java, i alla fall enligt mig, sätter guldkant på tillvaron, så är jag lika säker på att ett gott skratt absolut förlänger livet.
Se där ja, det finns nog hopp för både er och mig, fast jag är arkivarie, trots allt ändå!
Så leta nu fram och se, lyssna eller läs något som du tycker är kul, så att du asgarvar hela vägen fram till kaffebryggaren. För om en kopp java, i alla fall enligt mig, sätter guldkant på tillvaron, så är jag lika säker på att ett gott skratt absolut förlänger livet.
Se där ja, det finns nog hopp för både er och mig, fast jag är arkivarie, trots allt ändå!
Nu lackar det ju mot jul med skrattande tomtar, som gör allt för att göra alla barnen lika glada som alla tomtenissarna i den där tecknade julfilmen ni vet.
Så vill såklart önska er alla en riktigt fröjdefull God Jul och ett Gott Nytt År!
PS: Svaret på förra hälsningens musikfråga är rockbandet ”Jethro Tull”, och såklart heavy metalbandet ”Iron Maiden”, vilka annars. Var så kul att skriva den här hälsningen, så roade mig med att leta fram några extra bilder som julbonus. Roade mig också en gång med att grovt börja räkna hur många foton vi har i arkivet, men gav typ upp vid 1,4 miljoner, sen dess har det tillkommit ett hyfsat gäng, så många foton blir det. Sen ett hett stalltips från coachen, ta en nätt liten skrattpaus när du häller upp och dricker javat, kan bli rätt så stor ofrivillig rumslig spridning på koppens innehåll annars, och det vore ju synd på en sådan rar dryck… DS.
Dela gärna sidan med andra: