Tulltjänstemän, tullportar och tungt järn
Ordet för dagen eller något lite längre kanske, verkar ju vara tullar. Under några av mina år i huvudstaden så jobbade jag i ett kontorshus vid Skanstull, som arkivarie då såklart vad annars. En plats som idag nog mest är känd som en hållplats för tricken, förlåt tunnelbanan.
Nåväl, då tänkte jag inte så mycket på det, men nu slår det mig vad som egentligen hände på den platsen för länge sedan. Faktum är att hela ”Stock Holmen” mycket väl kan ha börjat sin karriär mot rikets centrum som, just det, en tullstation.
Helt perfekt läge för att klämma förbipasserande handelsmän på stålar, och försökte de slinka undan så fixade pålverken i vattnet runt ön galant den manövern, apropå stockar då alltså, bara att vackert pröjsa till den som höll i nycklarna till sjöns lås. Om denna lilla betraktelse om den stadens ungdomsår är en sann berättelse eller saga, tja ni får helt enkelt avgöra själva om ni vill tro en på en gammal 08:s ord eller om det är en schysst skröna. 😊
Men det var inte slut med det för de som ville vidare och kränga sina varor längre in i Mälaren, som i Västra Aros, för snart var det dags igen. Att lasta om till lands på vagnar hjälpte inte det heller, för där som i alla andra städer från typ medeltiden, eller i alla fall från ”Lilla tullens” införande 1622 till 1822 så fanns det ett antal väl bevakade tullar, så Kronan skulle få in sina penningar från denna tidiga moms, i minst varje väderstreck.
Men nu tänker ni att det var väl bara att smyga in kärrorna på någon sidogata om natten, så var den biffen klar och snart såld. Hade varit en briljant lysande idé om inte en rackarns vallgrav med tillhörande, återigen säkert spetsig palissad, varit i vägen på varje attans meter runt hela klabbet, Västerås alltså. Men borgarna behövde ju käk, så några öppningar fanns det förstås vid, japp, tullarna!
Nu tänker ni säkert att de lite mer prominenta stadsinnevånarna, som ägde gårdar runtom staden, hade fixat en egen liten gräddfil förbi tullarna. Men icke då, för i arkivet har jag hittat odiskutabla bevis som skulle hålla i vilken rättegång som helst, att även en biskop fick bita i det sura äpplet och hosta upp stålar till stadens tulltjänstemän, punkt.
Fast nu var det ju stadens borgare som skulle underhålla stadens staket, och det var ju egentligen bara mest i vägen och krånglade till kommunikationerna, läs handeln, med landsbygdens bönder.
Så trots med jämna mellanrum, och allt mer irriterande, utfärdade dekret med ibland hot om böter från landshövdingen om reparationer, så lär enligt källorna Västerås stadsstaket oftast mest ha varit typ ett gäng fallfärdiga pinnar.
Borgarna, säkert med rådets goda minne, struntade helt enkelt i att laga staketet. Med följd att det år 1715 klagades på ”…den öppning som är över berget utom Oxbacken… där allt kan fraktas in tullen förbi…”, först år 1735 var ett nytt schysst staket på plats.
Men redan i en staketsyn från 1751 står att läsa om öppningar i staketet och lönngrindar. Så en och annan vagn eller tunnor smugglades nog ändå förbi tullarna, för att omvandlas till blänkande Riksdaler på stadens svarta marknad…
Vilka var det då som skulle hålla koll på all tung hästburen trafik med varor som skulle förtullas vid stadens tullar, eller tullportar som de också kallades. Jo stadens egna tulltjänstemän med titlarna tullinspektörer och tullnärer eller tullskrivare, som huserade i tullhus eller tänk då snarare tullstugor.
Nu har jag stött på en uppgift om att stadens borgare klagade på att de säkert hårt arbetande tullnärerna, det skulle ju inspekteras och skrivas en rasande massa tullsedlar som bevis på korrekt betald tullavgift, sålde öl.
Tja, låter ju som en lysande affärsidé, tänk bara på alla drängar och forbönder som efter några timmar på kuskbocken en varm sommardag fick en välförtjänt rast vid tullhuset. Vad kan man tänka att den första tanken som rusar igenom deras hjärnor då är, naturligtvis att nu skulle det sitta fint med en kall bärs! 😊
Säg den affärssinnade tullnär som inte lade ihop två och två och nappade på den kroken till lite extra sidoinkomster. Till dåtidens anda hörde ju även att man var tvungen att vara lite om sig och kring sig för att få ihop tillräckligt med stålar till brödfödan, och nöden är uppfinningsrikedomens moder har jag hört sägas.
Inte nog med det, de envisades med att köpa fisk och andra varor av bönderna vid tullarna, för att med viss vinst kränga det vidare till behövande borgare. Nu stod dåvarande tullinspektören Basilier upp för sina medarbetare och förklarade att deras lön inte var så mycket att hurra över, så var det med det.
Landshövdingen rött reflexmässigt till att de minsann fick sluta med sådan sidohandel, men då någon påföljd inte var aktuell, så fortsatte allt lugnt enligt tidigare praxis.
Den då rådande administrativa seden att myndigheterna undvek att reta upp befolkningen i onödan följdes alltså. Ja menar livet var för de flesta redan hårt och fattigt från början, så varje liten avgiftshöjning i alla fall i fredstid, kunde lätt spåra ur i ett mindre bondeuppror, och det om något är ju inte vidare värst bra för varken handel eller tullinkomster.
Varför var det så här då, jo städerna hade i kraft av sina kungliga stadsprivilegier helt sonika monopol på typ all traktens handel, i alla fall de varor av olika slag som såldes inom stadens gränser, läs staket. Där såldes också i princip allt som bönderna producerade utöver vad de själva använde, eller sålde direkt till varandra, alltså överskottet som kunde ge några extra slantar helt enkelt. För den stora marknaden och köpkraften fanns ju i städerna, och till del även på bruken och i bergsmansbyarna.
Nu blev det ju inte så många korvören i tull på några tunnor råg och årtor, som bönderna skulle sälja på Bondtorget. Utan det som bokstavligen gjorde sten till guld, var den oändliga raden av järnforor från länets alla hyttor och bruk.
Lassen med tack- och stångjärn vägde ju en hel del och tullen som baserades på vikt fyllde på både Kronans och stapelstäder som Västerås kassakistor rejält. Vem som fick vilken del av kakan överlåter jag till någon ekonomhistoriker att reda ut, för jag misstänker att fördelningen trots alla regleringar inte var helt glasklar alla gånger…
Visste ni förresten att år 1682 så skeppades det in 2 016 ölglas till Västerås hamn, sorry min hjärna envisades med att råka fastna på och notera just den lilla detaljen i en lång lista med diverse varor.
Det kan också noteras att det samma år togs in 6 437 tunnor malt och 1 135 tunnor humle sjövägen till staden, så ölförsäljningen vid tullhusen måste ha gått lysande! 😊
Sen att det var en del mindre tullstopp på vägen genom Bergslagen till utskeppningshamnen i form av bergstull också, gjorde ju inte saken direkt bättre för bergsmännen och andra hyttägare.
I våghuset vid hamnen i Västerås där järnvågen stod regerade stadens, näst efter borgmästaren mäktigaste man, vägaren eller vågmästaren. En yrkestitel som lever vidare än idag, när vi hör den sjuttioelva gånger i minuten varje gång det är val här i landet…
Då de vågpengar som skulle betalas varierade beroende på om man var borgare i staden eller utsocknes brukspatron, till de senares nackdel som ibland såg till så att järntransporter råkade missa staden. De skickade helt enkelt vissa transporter på Mälarens vatten eller is direkt till Stockholm, något som stadens borgare naturligtvis klagade över, med som vanligt högst blandad framgång.
Nu är det här med viktmått förr en mindre vetenskap framför allt när det gäller järn, men allt skrevs noga ner i vågböcker, och många av dem finns bevarade för oss att studera. Det mest slående är hur stora mängder av varor, inte minst det hyfsat tunga stångjärnet där vi pratar åtskilliga ton om året, som passerade Västmanlands utskeppningshamnar i Västerås, Arboga, Köping och Borgåsund.
Så jag har bläddrat fram att år 1672 var det 5 573 ton stångjärn, och 1745 totalt 4 707 ton i form av ca 235 350 järnstänger som skeppades ut bara från Västerås, naturligtvis noga vägda på järnvågen. Något som gav en rejäl hacka både i tullar och inkomster från försäljningen ute i stora vida världen. För en bra bit in på 1700-talet stod Sverige för en mycket stor del av världens järnexport.
Konstigt, har inte fått någon klockren låt i huvudet under författandet av den här hälsningen, bara namnet på ett engelskt nästan lite folkrockband vars tvådelade namn slutar på temat för dagen.
Ja, så har vi ju förstås det engelska hårdrocksbandet var lika tudelade namn börjar med en vara, som man kan säga sedan väldigt länge var den hårda kärnan i länets handel och inkomster.
Har nu äntligen kommit på hur jag ska börja förklara vad en arkivarie gör, tänk att jag är Google fast analog då för vore ju lite tråkigt annars. För då skulle man ju inte kunna fika, och jag menar hur skulle det egentligen gå till för utan java fungerar i alla fall inte min hjärna… 😊
Apropå fika, nu är det ju typ sommar så skölj jordgubbarna, vispa grädden och sätt på bryggaren med java eller rykande tevatten och fika loss! Ja det går ju lika bra med annat gott med rejält chokladinnehåll till javat, enligt mig då också förstås…
PS: Svaret på förra hälsningens musikfråga är duon ”Adolphson & Falk”. För den som vill veta mer om handel förr finns massor av böcker att läsa, och inte minst källor i arkiven. Det gäller bara att ha tungan rätt i mun för handeln förr var en veritabel djungel av regleringar och ibland flytande avgifter, undrar ibland hur folk förr kunde hålla koll på allt. Det enkla svaret var naturligtvis att det kunde man inte, så det skarvades nog lite här och där. Däremot var det väldigt noga med att hålla koll på de egna in- och utgifterna, likaså Kronans, därav den enorma mängd räkenskaper vi har i våra arkiv. Kan bara utifrån min egen forskning om kapten Frestare och alla hans polare, tala om att det finns många arkivskatter dolda i kvittenser, och andra högst administrativa handlingar rörande pengar och varor som har bytt ägare. Rätt tolkat kan de ge oss en fördjupad och mer nyanserad bild av livet och människorna förr. 😊DS.
Dela gärna sidan med andra: