På gående fot
Tiden har som ni vet sin gång, och ibland så behövs det lite rast och villa, inte minst när orosmolnen mullrar vid horisonten. Jag menar jag är ju trots allt bara människa, men nu har det blivit hög tid för en liten hälsning igen så här i sommartider. Skulle vi med en fiffig tidsmaskin kunna få vår polare Carl Frestare att landa i vår tid så skulle denne faktiskt högst bildade man snabbt kunna konstatera några saker, eller då komma med några små egna betraktelser.
Efter en snabb titt i några dagsfärska blaskor på svenska, tyska och tja på holländska i vars armé han tjänstgjorde i unga år. Så skulle han säkert med stor förundran konstatera att hans gamla slagfält Poltava så här 300 år senare, åter igen riskerar att bli ett sådant på grund av ännu en tsars hunger efter makt och landerövringar. Dessutom med faktiskt samma brutala metoder och konsekvenser i mänskligt lidande som han själv upplevde, där skulle han nog tänka att tiden tyvärr har stått still…
Nej, bättre då att kolla in om löjtnant Nils Sneckenbergs gamla kåk, alltså vi snackar herrgård nu, Ansta i Romfartuna står kvar och har hälsan.
Efter några få kilometer i en sådan där självgående lustig men bekväm hästvagn, skulle han säkert börja fundera på var vi har gömt alla hästar, kossor, får och grisar någonstans. För så jättemånga lador finns ju inte kvar, fast vägarna och skogarna är sig rätt så lika…
Väl framme vid höjden på Ansta, japp mangårdsbyggnaden som mina kära kollegor byggnadsantikvarierna har lärt mig att det heter, står ännu kvar så är det dags att kolla in läget i väntan på en öl från den säkert mycket trevlige nuvarande ägaren. 😊
Blickandes över nejden skulle han nog efter en hyfsat kort stund slita fram sin tubkikare, och frenetiskt skanna av alla dörrar på de gårdar han kunde se i vild jakt efter påmålade vita kors. Helt övertygad om att här måste en fruktansvärd farsot ha dragit fram, för inte nog med att djuren gått och gömt sig, var är alla människorna?
För var det något som dominerade landskapsbilden förr så var det människor, och djur då, i rörelse. Hade man det lite bättre ställt så åkte man vagn, fanns ett gäng på typ varje större gård, eller red på egen alternativt hos något skjutshåll hyrd häst, men framförallt så gick man. Då pratar jag inte om några tiotal meter mellan bilen och affären, utan mil…
Så inte undra på att det fanns minst en skomakare i varje socken, för förr var skornas livslängd i alla fall innan en helöversyn och lagning behövdes, ungefär runt ett år då sulorna var av näver eller läder. Dessutom var ju bra läder antagligen hyfsat dyrt så många nya sulor och lagningar blev det, innan skodonen hade tjänat ut.
Alltså fullt naturligt att många barn på bilder tills för typ 100 år sedan är barfota. Vilket förr var en solklar social markör, hade dina barn inga skor på sig i skolan en bra bit in på hösten, ja då var du med mycket stor sannolikhet torpare eller arbetare. Den tiden är närmare än det verkar för min mormors far var torpare i Sörmland, hade nio barfota barn och var erkänt bra på att laga skor…
Vilket får mig att börja höra refrängen i låten ”These boots are made for walkin’, med en sångerska som är dotter till en legendarisk sångare som garanterat alltid bar en snajdig kostym i kombination med ett par schyssta dansanta italienska dojjor.
Ta bara båtsmannen Johan Jöransson Svahnberg som på grund av någon sjukdom fick avsked från flottan när han 1702 byggde på den nya örlogsbasen Karlskrona. Japp att använda militärer som mer eller mindre gratis arbetskraft har gamla anor. Har själv en anfader tillika båtsman, fast i Sörmland då, som var med och byggde Göta kanal typ hundra år senare.
När jag först läste om Johan Svahnberg så tänkte jag att då fick han väl haka på någon schysst sjötransport med någon bra att ha last upp till Stockholm, och sen få lift av en skeppare på en mälarskuta hem till Arboga, som ju hade ett dussin sådana som gick i kommersiell trafik, klappat och klart…
Men några meningar senare så insåg jag till min stora förvåning att det fick han ju inte alls…
Utan med en från Amiralitet, läs kronan, nätt reskassa på 2 Caroliner så gick han hem, japp ni läste rätt han gick, och enligt egen utsago så traskade han hela 60 mil…
Till råga på allt så var reskassan lite väl skral, så på vägen var han tvungen att sälja sina grå uniformsbyxor för att kunna köpa käk. Det här förklarade han för Arboga stads rådsmän ståendes i sina trasiga blå uniformbyxor av kläde, som han vädjande bad om att få behålla. Rådmännen med borgmästaren Johan Petré i spetsen ska till heders säga var ju inga monster, så det fick han.
Fast lite hjälp på traven hade han även av dåtidens byråkrati, även det har långa anor här i norden, så jag låter er läsa en del av historien så som den skrevs ner i Arboga Råds protokoll från den 9 juli 1702, som lite lätt sommarläsning alltså.
”…oppå Magistratens tillfrågan, hwaräst hans Liveries kläder woro, och hwad han af dem hade i behåld, swarade, dhet han lembnat blå Råcken och täcket qwar i Carls Crona: Men dhe öfriga persedlerne skohla wara honom skiänkte, det han med Compagnie skrifwarens Gustaf Hernanders Attestato bewijste, såsom blå Böxorne, som han framwijste och befunnes wara söndrige, Item Buldans Råcken, som han desslijkes hade oppå sig: Men Bulldans Böxorne sade han sig under vägen försålt till födan… och ähr lijkwähl 60 Mijl som han har måst marchera, förmehnandes i ödmiukhet, dem at få behålla, efter han nu länge tiänt, och Aldrig har till att vänta några kläder mehr af staden, och dher hoos ähr blefwin i kronans tiänst ofärdig. Magistraten Ansåg dhet han har länge tiänt för staden, och förledes icke kunna Lembna honom blott och naken, uthan tillåto honom samma kläder behålla, sin krop der med att skyhla.”
Men hela scenen lämnar en liten bismak i alla fall i min mun. För det kan inte ha varit vidare kul för Svahnberg att med mössan i hand be att få behålla kläder som han bevisligen redan hade fått, snarare närmast förnedrande för han hade ju länge varit en man i kungens tjänst. Dessutom gjort sin plikt och försvarat riket med hedern i behåll, för sjukdomen och avskedet kunde han ju som han sa inte rå för.
Nu var det inte bara han som blev tvungen att ta en längre sommarpromenad till Arboga det året. Redan i maj återvände den avskedade båtsmannen Carl Carlsson Svahn men då från Stockholm, alltså innan han ens kommit fram till Karlskrona. Den här gången var det en skada i vänster handled som satte punkt för vidare tjänst, och han fick helt sonika en räkning för 1 skjorta, 1 par strumpor och 1 par skor som han använde. Typ byråkrati igen fast åt andra hållet för uniformen tillhörde roten och inte båtsmannen.
Däremot var rådmännen missnöjda med själva avskedandet för nu behövde de hitta en ny båtsman och en skadad handled kan ju läka, och där fick de rätt för det gjorde den, fast det är en annan historia.
Till saken hör att de fick stränga order i brev från landshövdingen, som ersättning för de båda avskedade båtsmännen, att vackert omedelbart bums skicka ner två av fördubblingsbåtsmännen som var kvar i staden till Karlskrona, med lön som ordinarie, och då även naturligtvis med reskassa för krubb, och så klart till fots.
Tja, en reflektion är att det där med hur man transporterade sig själv förr nog till stor del var en klassfråga. Kan inte låta bli att höra textraden ”Somliga går i trasiga skor…” i en poetisk låt framförd av en trubadur som nog Carl både skulle uppskatta att lyssna på, och faktiskt även kunna föra en hyfsad konversation med på dennes modersmål.
Nu kanske vän av ordning tänker att det räcker väl med att säga att det var båtsmän som traskade hem. Men det tycker ju då absolut inte jag, för när jag nu faktiskt vet vad de hete så tycker jag att deras namn ska nämnas.
Det handlar helt enkelt om respekt för någon som en gång har gått på denna jord precis som jag gör nu, och vår historia består av dessa människor och deras handlingar. Dessutom kommer vi alla en gång att bli en av dem. Därför tycker jag det är viktigt att lyfta fram de enskilda människorna, så gott det nu går, i olika historiska berättelser för då minskar vårt tankemässiga avstånd till dem och vi kan förstå dem och deras värld lite bättre, och på köpet då vill jag hävda även oss själva.
Vill naturligtvis så här i blomstertider passa på att önska er alla en rasande trevlig och avkopplande sommar och semester!
Skulle ni då råka ut och gå i naturen eller något för att koppla av, med säg en medhavd picknick innehållandes en termos java med gott tilltugg. Ja kom då ihåg att ta på er några lämpliga och sköna skor så att ni kan gå lugnt och säkert, och sen bara njuta av stunden under korkeken när ni väl kommit fram till dit ni nu har tänkt att ni ska för att sommarchilla lite.
PS. Svaret på förra hälsningens musikfråga är rockbandet ”The White Stripes” med till några av mina kollegors stora förtvivlan, utan bassist. Som kuriosa kan nämnas att länets båtsmän egentligen bar beteckningen ”Bösseskyttar”, vilket det står i ovan citerade rådsprotokoll, och nog kan jag tycka att det låter lite coolare. Kan nämna att gamla protokoll innehåller drösvis med spännande berättelser, så jag får nog skäl att återkomma till dessa bössekyttar, för jag har en intressant historia på lut bara min hjärna luskar fram lite mer på samma tema som den. Se där något att se fram emot efter semestern! 😊 DS.
Dela gärna sidan med andra: