Våldsamheter i arkivhyllorna
Oj, oj, oj vad tiden går fort när man har roligt i arkivet, helt klart dags för en rykande färsk hälsning! Ok, sommar och sol avklarade med glans, och typ en hel tunna med java och tillhörande kakaoberikat fikabröd, japp så blir det när varje dag är typ som en söndag. Så här efter semestern och ja då även en bra bit in på hösten, är det kanske läge att nystarta hälsningarna med några slagfärdiga ämnen, det gäller ju att hänga med sin tid. Få se nu vad är det som säljer lösnummer nu igen, jo vad annat om inte våld och sex, det har väl alltid funkat som publikmagneter, jag menar redan de gamla romarna hade ju koll på det, eller…
Lysande, här har vi potentialen till några riktiga kioskvältare till blogginlägg, museets webbserver lär väl bågna under all trafik, snacka om att nå ut till våra kära besökare. 
Vi går väl ut hårt med våldet då, ok, här kanske den minnesgoda läsaren tänker att vad sjutton nu då han spårar ju ändå in på det i typ varje hälsning, så vad nytt under solen här…
Som historiker så måste jag erkänna att det ligger en hel del i det, för historien är minst sagt våldsam, och vad än kvällsblaskorna vill få oss att tro så lever vi här i norr idag fredligare än någonsin. Alltså att samhället är mindre våldsamt överlag, även om våld så klart förekommer. För där det finns människor så finns det konflikter av olika slag, som ibland någon försöker lösa på ett tyvärr våldsamt sätt.
Nåväl, ämnet och att det för femtioelfte gången pågår ett nytt tragiskt fullskaligt krig i Europa ger mig anledning att återkomma till båtsmännen i Arboga på Frestares tid. Den var ju då även utan krig betydligt våldsammare än vår. En av de många osande kungörelserna som Carl XI plitade ner i Kungsör på 1680-talet för att civilisera sina bångstyriga undersåtar handlade om slagsmål i kyrkan. Japp, ni läste rätt inne i själva kyrkan, där gud fader definitivt såg och hörde allt som hände. Så de slagskämpar som pucklade på varandra där, hade vackert att vänta både ett gruvligt världsligt och gudomligt straff.
Nu kan väl denna uppenbarligen då inte alltför ovanliga företeelse många gånger säkert kopplas till en hyfsad alkoholkonsumtion, med då efterföljande trubbel…
Vilket direkt kastar oss till maj anno 1702, där vår lilla Arbogahistoria börjar med just det, alkohol. Den här gången hade inför avmarschen till Karlskrona båtsmannen Lars Örjen tagit sig ett glas för mycket på någon krog och hamnat i finkan, läs stadens fyllecell.
Rådsprotokollet berättar att han var ”…Mycket oförnögd, yppig och owettig, att Magistraten eij kunde finna bättre Medell honom att styra, än beläggia honom med Arrest, så länge han kunde såfwa Ruset af sig, och hota honom att han dher på sedan skall med et par spöö för sitt stora oweth blifwa afstraffad…”. Men spöstraffet slapp han snart efter att han lovat att han aldrig mera skulle vara ovettig igen, men en stund i arresten fick det allt bli.
Lars prekära situation uppfattades snart av ett gäng med typ ett dussin av hans båtsmanspolare, som med eller utan alkohol i kroppen, möjligen med då deras rykte i frågan inte var det bästa, på ren stockholmska totalt lackade snett…
Så fick det bara inte gå till, så de stegade för att göra en lång historia kort två gånger resolut iväg till stadens fängelse, och krävde att Lars skulle släppas fri på stört, för hör bara vad som sen hände:
”…Men när han då skulle gå i arresten stormade åter hans Cammerater äfwen som tillförende med honom in, och strax slogo op tobbakz Eld, hwilcket förorsakade Magistraten Enn fruchtan att de skulle tända Ellden på fängelset, och således Måste dhe släppa dhem Alla uth…”.
De hotade alltså att bränna ner hela rasket, ja i alla fall fängelset, vilket skrämde slag på stadens närvarande rådmän och andra, och inte undra på det då majoriteten av stadens hus ju var byggda i trä, och uppjagade hetlevrade båtsmän var definitivt inte något att leka med på den tiden…
De upproriska båtsmännen fick som de ville, Lars Örjen släpptes alltså fri, men de minst sagt upprörda rådsherrarna tänkte inte låta dem slippa så lindrigt undan från ett sådant tilltag, som de kallar för ”oplopet”. De hade ju i ett strikt hierarkiskt samhälle satt sig upp mot överheten, dessutom med hot om våld, och fem båtsmän hade även ”…warit förledda af dhe andra Eldre Båttzmännen, hwilcka hotat dhem at slå dhem i hiähl, om dhe intet hålla tillhopa.”.
Men något straff hann inte dömas ut, för båtsmännen gav sig strax av till Karlskrona uppenbarligen som om inget hade hänt. Någon sorts påföljd blev det nog ändå fast källorna tiger om vad. För rådsmännen skulle minsann skriva ett brev till Amiralitetet för att de i protokollet noga namngivna inblandade båtsmännen ”…Med tillbörlig näpst kunde blifwa ihågkombne, när de till Carls Crona framkomma, som kan framdeles lända dhem till Correction och Rättelse, at någon god ordning ibland dhetta ostyriga folket Må kunna hållas.”.
Nu var det krig så ett eventuellt sådant brev hade nog knappast någon större effekt. Skulle snarare tro att Amiralitetet i så fall hade ansett att rådsmännen faktiskt fick skylla sig själva om de på alltför lösa grunder burade in kungens krigsmän, så funkade rättvisan ibland på den tiden. Har god lust att forska vidare i saken, då de som grupp faktiskt vågade göra som de gjorde, helt klart en mycket intressant händelse ur flera perspektiv.
Nu var det här inte varken första eller sista gången som stadens båtsmän på typ fyllan och villan hotade med, eller utövade, fysiskt våld. Ta bara båtsmannen Nils Wretberg, som nyss hemkommen från flottan i Stockholm den 4 november 1700 våldsamt överförfriskad, helt sonika gick bärsärkargång bland stadens handelsbodar. Som det står ”…gådt omkring på torget, och i sitt fyllerij försökt något hoos hwar i Boderne, at giöra illa…”.
Det slutade med att han mitt på ljusan dag i allas åsyn med våld tog en skyffel och en bodlucka ifrån hustrun till handelsmannen Anders Jonsson Eek. Med påföljande räfst inför stadens råd för Nils där han ”…nekade härtill alz intet, uthan fastmehra föregifwit sig då warit så drucken, at han då alz intet wijste eller kunde weta, af det han således i sin gahlenskap giordt eller begådt… ”.
Den gången blev straffet, för en båtsman, dryga böter, då rätten visserligen tog hans utsago ”…uthi behörigt öfwerwägande…”, men ändå kom fram till att hans ”…omåttliga dryckenskap…j detta måhl honom alz intet uhrsäckta.” . Domen avslutades med ”Orkar han eij Boteun plichta med kroppen.”.
Att straffen för dylika våldsutbrott ofta inte resulterade i mer än böter, säger en hel del om synen på våld i dåtidens samhälle, fast dödligt våld var något helt annat, där var straffen inte nådiga då dödsstraff var en realitet på den tiden.
Då även för brott som inte alls var våldsamma, som vänsterprassel innehållande sex mellan två på varsitt håll gifta parter, av sådant finns vid den här tiden också spår i Arboga rådsprotokoll, jag menar skarprättaren, alltså bödeln, skulle ju ha pröjs för sitt jobb han också.
Till saken hör att vid tiden för de nämnda båtsmännens våldsutövning, så var riket i krig, och paradoxalt nog så är det ju då inte helt fel att ha tillgång till folk med ett rågat mått av våldskapital…
Dessutom gick folk, alltså män, till mans då runt beväpnade, för kommer jag ihåg rätt så var det till exempel inte förrän 1719 som städernas gesäller förbjöds att bära värja. Kanske för att de tätt efter båtsmännen, som inte hade värjor, hade en stark tendens att hamna i just det, slagsmål. Tänk själv att lugnt glida in på en krog för att sen upptäcka att typ hälften av gästerna hade vapen nära till hands, samtidigt som de glatt bälgade i sig bärs och brännvin, ingen bra kombination direkt kanske…
I vårt egna lugna arkiv så finns det även där en hel del våld på hyllorna, både i text och på bild, fast som i många arkiv som tur är oftast bara det rättsliga efterspelet, fast ibland även det mänskliga.
Ett sådant exempel är det fotoalbum som regementsläkaren Gunnar Wingren fick med sig hem från sin tjänstgöring på ett reservsjukhus i Wien och dåvarande Österrike-Ungern krigsåret 1915, fullt med bilder på hoplappade sårade soldater som sårats i strid på typ samma slagfält där soldater stupar och såras idag.
Så även om vår värld i stort är fredligare idag än förr, så drabbar det våld som finns lika hårt den det träffar oavsett om det är som följd av krig eller någon händelse i vardagen, för precis som i Arboga för 300-år sedan så kan våld dyka upp av alla möjliga orsaker.
Så nu är våldet avklarat i alla fall för den här hälsningen, för historien är ju komplex då den består av människors många gånger mer eller mindre genomtänkta handlingar, och nu då utan blodvite hos er läsare hoppas jag bara, så nästa gång vi hörs så kommer det också att gå hett till, ja ni vet ju vilket ämne som står på tur…
Lite intressant faktiskt att vokabulären för dessa båda uppenbarligen alltid fascinerande ämnen är så snarlika, och att de väldigt ofta förekommer i samma berättelser fast då i olika sammanhang. Jag menar en James Bond film utan dessa båda två ingredienser finns ju inte ens på kartan.
Eller ta bara en annan visuell megasuccé ”Game of Thrones”, som har fått på tafsen för att den innehåller för mycket av båda, och så lär den väl vara den mest sedda serien någonsin, som sagt redan romarna visste vad som gick hem i stugorna, i alla fall på arenorna då…
Musik då, tja fick inga låtar direkt i skallen, kanske beroende på det tunga ämnet, men på tal om serier så dyker några scener ur ”Peaky Blinders” upp på näthinnan, och refrängen i ledmotivet ”Red right hand”, som ju framförs av en sångare som definitivt inte är en grottmänniska, även om hans efternamn antyder det.
Nu känner jag inspirationen komma, är det inte ”Anarchy in the UK” jag hör i fjärran. Med ett legendariskt punkband vars namn när jag tänker efter faktiskt är en kombination av just detta och nästa ämne…
Se där, säg det som inte går att koppla till musik även om det är våldsamt, fast det är ju betydligt mer konstruktivt att låta eventuella aggressioner ta sig uttryck i kreativt skapande, för vem som helst kan ju lacka snett ibland som en båtsman, för vi är ju alla trots allt bara människor på både gott och ont.
PS. Svaret på förra musikfrågan är sångerskan Nancy Sinatra och trubaduren Cornelis Vreeswijk. Hur gick det då för båtsmannen Lars Danielsson Örjen, jo han fick avsked ”…för sin Bräcklighet skull…” nere i Karlskrona av Amiralitetet den 17 september 1702. Så till skillnad från de allra flesta av hans båtsmanspolare, så kanske även Nils Persson Wretberg som var med den där dagen i maj samma år, överlevde han kriget 1700-1721. Nu kanske någon tycker jag utmålar de båda båtsmännen som fyllekajor, men de erkänner faktiskt sina gärningar. Dessutom så dracks det mycket mer starkt då än nu, och att de säkert aldrig drack sig fulla i tjänsten, för då skulle de bokstavligen fått löpa gatlopp som var ett hårt och våldsamt straff, något som blir tragiskt tydligt i Kungörelsen från 1694. Ok, blev en lite väl lång hälsning, men var ju ett tag sedan och med ett ämne som är snudd på outtömligt, få se nu bara om webbservern pallar trycket eller går ner för räkning… DS.
Dela gärna sidan med andra: