Kolsva IF tröja
”Jag tycker att detta var en svår uppgift. När jag tänker på Västmanland så finns det inget som jag ser som typiskt västmanländskt vilket också verkar vara den historiska synen på länet. Inom arkeologin finns det inte heller något som pekar på särskilda mönster, snarare tvärtom – att det arkeologiska fyndmaterialet inte följer typiska mönster för de olika tidsperioderna. En arkeolog sa nyligen till att man aldrig riktigt vet vad man ska mötas av vid en utgrävning när man gräver i Västmanland. Vilket är väldigt spännande i sig. Men att då hitta ett föremål som kopplar till Västmanland är svårt. Det finns lite av allt i Västmanland – ”gränslandet” som det är. Om man däremot går in på ort- eller stadsnivå kan det finnas lokala attribut som utmärker sig men skulle man lägga samman dessa så finns det inte så många gemensamma nämnare. Eventuellt är det järnet som får den rollen – men att verksamheterna och processerna kopplat till järnet syns på olika sätt i olika orter. Vissa framställde järn, vissa bearbetade järn och vissa fick i stället ekonomiska fördelar tack vare järnet.
Jag vill dock inte välja järn som ”mitt” föremål. Jag väljer i stället att gå in på ortnivå då jag är uppvuxen i en bruksort precis som många andra i Västmanland. Mentaliteten i bruksorterna kan säkert kopplas ihop och det finns säkerligen fler både historiska och samtida likheter, men som nämndes tidigare har varje ort sin grej.
När jag tänker på Kolsva så är det brottning som jag kopplar det till. Jag är personligen inte intresserad av sporten men kan inte undgå att tänka på det. När jag växte upp, och under en lång tid innan så var brottningen stor i Kolsva. Brottningen verkar också ha fått ett uppsving (no pun intended) igen med nya krafter som försöker ta tillbaka det till orten.
Kanske är just brottningen särskilt viktig i min familj, med en gammelmorfar som var med och startade upp brottarföreningen i Kolsva och vars far hjälpte till med finansiering och även lokaler. Samt en farfar vars hela brödraskara var brottare och/eller aktiva som domare eller tränare (och därefter även min pappa och min bror). Jag vet inte hur många olika tävlingar jag följde med på under min uppväxt, eller fick hänga i Varghedens svettluktande lokaler (och leka på mattorna), men det var en ansenlig tid i olika gympasalar. Jag tyckte inte alltid att det var så kul då, men det fina i det hela som jag minns det nu är engagemanget hos både vuxna och barn i klubbarna/föreningarna – som oftast var helt ideellt arbete. Det är kanske inte typiskt för Västmanland, men var inte de flesta man växte upp med i någon typ av förening – oavsett om det gällde sport eller kultur? Hur mår föreningslivet idag rent allmänt? Det var inte det som var frågan här, men kanske kopplar jag ihop detta föremål med ett minne av ett engagemang och den personliga anknytningen till just brottning. ”