Kruka, vas och soppskål
Det här är jag. En trasig kruka och soppskål, som limmats ihop igen. En fin vas, som är nött men hel.
Sakerna är nästan de enda som finns kvar som minne av tiden i Finland. Egentligen kan man fundera över hur det kom sig att mina föräldrar tog med även dessa trasiga, ihoplimmade saker. De har ju inte kunnat användas efter lagningen. Men mamma och pappa ville kanske ha med sig något, som påminde om livet i det gamla landet? För övrigt fick vi inte med oss mer än vad som fick rum i en gammal amerikakoffert. Lite kläder och sånt… Pappa hade varken körkort eller bil, så vi fick bara med oss det vi orkade bära.
Jag var tio år när jag fördes hit. Det brukar jag alltid trycka på: jag flyttade inte hit utan jag blev flyttad hit. Det var mina föräldrar som flyttade, och eftersom jag var ett barn fick jag, och min bror, följa med.
Mamma och pappa hade ett litet jordbruk på mark som delats av från farfars gård. Vi bodde i ett litet hus med två rum och kök, med vedspis, vedugn, kallt rinnande vatten från egen brunn, avlopp i köket. En öppen spis i ena kammaren som aldrig drog ordentligt, utan rykte in hur pappa än försökte fylla igen öppningen. En lagård, som tidigare hade varit bastu – men den minns jag inte! Minns bara den nya som byggdes när jag var sju år ca. Grovkök, bastu, vedbod, lada.
Spännande med dass bakom lagården! Bilderna på väggarna, hålen man satt över. Vi hade fyra hektar jord, där det växelvis såddes råg, korn, vete och havre och där de få kor vi hade kunde beta på somrarna. Vissa år hade vi även både gris, höns och lamm. Jag var inte speciellt intresserad av djuren, utan gick mycket för mig själv, mycket i skogen runt ägorna. Pappa arbetade på de lokala sågverken i byn samt som skogsarbetare, utöver arbetet på gården.
Pappa tog ofta med mig när han skulle iväg till kvarnen, skogen eller annat. Minns kåddoften när han barkade nyfällda träd. Minns känslan av att sitta på den flerdelade kälken, som drogs av farfars häst som vi ofta lånade, då vi tog hem stora stockar. Minns hur det kändes att sitta på det jättehöga hölasset och hur jag fick huka mig när det kördes in i ladan. Minns doften av jord som var på väg att tina när jag hoppade hage i portalen mellan lagård och vedbod. Minns känslan av att gå barfota på mossmattan som mamma lagt framför farstutrappen. Minns känslan av stolthet för pappa, som byggt lekstuga till mig. Minns björkarna mamma planterade som symbol för antalet barn i familjen. Minns känslan av att sitta fast med tungan på järnspettet när det var minusgrader ute (Det var min jämngamla syssling, en kille förstås! som lurade mig till det!). Minns mamma som månade om mig när jag var sjuk. Minns känslan av helg när farfar kom till oss på söndagmorgnarna för att lyssna på gudstjänsten. Minns cykelturen till brevlådan mitt i byn för att hämta dagstidningen.
Minns, minns, minns….
Vi åkte i början av oktober 1961. Mamma var gravid i sjunde månaden. Jag och lillebror, som då var två år, hade hunnit med vattkopporna under tiden som pappa var i Sverige för att fixa jobb och bostad. Farfar var den enda som sa farväl till oss. Han började gråta när han spikade igen fönstren på vårt hus. Bilresan till Åbo gjordes med taxi, en Mercedes Benz! Min drömbil!
Efter resan över Östersjön började jag bygga nya minnen. Båtresan till Stockholm, där pappa mötte oss. Bilresan till Surahammar. När jag ser Tingshuset vid Norrtull minns jag känslan igen. Allt var så spännande! Först bodde vi hos morbrors familj under kanske ett par veckor innan vi fick en lägenhet på ett rum och kök. Dass ute i en länga, ett för varje lägenhet. Vattenpump ute på gården, med avlopp där man skulle hälla sitt avloppsvatten. Allt frös till is under vintern. Stor vedspis, där det både skulle lagas mat och värmas vatten för tvätt av kläder och människor. Lägenheten låg en trappa upp och det var tre lägenheter till där det bodde familjer från olika håll, mest från Finland. Lapp i brevlådan: Om kriget kommer.
Mamma åkte till BB efter mitten av november och kom hem med en lillebror till. Då pappa arbetade i skift på Surahammars Bruk blev jag kvar hemma för att ta hand om två-åringen när mamma var borta. Jag hade börjat skolan, och försökte komma underfund med det nya språket. Fick en Kalle Anka-bok av läraren för att kunna lära mig, och tjejen i grannpulpeten fick hjälpa till. På Luciadagen var jag i skolan, och förstod inte varför alla skulle ställa sig på rad och gå iväg i mörkret och kylan. Vi gick till en stor lokal och satte oss i salen. Lyset släcktes och min första stora upplevelse började när Luciatåget skred in, sjungandes Sankta Lucia. Jag hade aldrig sett något så vackert!
Sen gick livet igång. Vi flyttade ett antal gånger, flera gånger inom det sk Bruksområdet. Efter tredje flytten fick vi rinnande kallvatten och vattentoalett. Vi gick ner till den trekönade (män, kvinnor, tjänstemän) bastun vid Bruket för att tvätta av oss en gång i veckan.
Inte förrän 1966 flyttade vi till en modern lägenhet på två rum och kök. Då var vi fyra barn, den yngsta hade fyllt ett år. Vilken känsla att få bada i badkar, i ett eget badrum! Efter att huset i Finland blivit sålt köpte mamma och pappa ett eget hus, den andra ändan av ett dubbelhus, med tre rum och kök.
De trasiga skärvorna på min bild pekar på som livet blev när vi flyttade. En flytt från ett land till ett annat är inte alltid så enkelt, inte ens när man ”bara” flyttar för att söka sig jobb och uppehälle. Allt sprängs i bitar, hemmet, kompisar, skola, byvägen, släkten. Ändå tyckte jag att det var spännande att byta miljö. lhoplimningen av livet började sakta men säkert under de första åren i Sverige. Sen har mamma och pappa varit måna om kontakten med släkt i Finland, och rötterna som blivit kvar där. Det har nog hjälpt till en hel del, för har man inga rötter kvar, så hänger man i luften. (Kan man bli som en orkide med luftrötter?)
Jag har hela tiden varit noga med att bevara finska språket, både läst, översatt och tolkat en hel del från jag var mycket ung. När jag gick i skolan kunde det sitta folk hos oss i väntan på att jag skulle komma hem för de behövde tolk till sjukhuset…
Tänker ofta på de nya inflyttarna, de som flyr krig och elände. De har ofta kapat allt, flytt flera gånger, kanske till flera länder och är helt utblottade. Det tar tid att anpassa sig till ett nytt land, att bli hel. Och för att bli helt hel, behöver man både det gamla och det nya. Det bör gå hand i hand för att tryggheten ska bevaras. Det var många diskussioner angående assimilation och integrering i samhället även under 60-70-talet, och nu kan man säga att finländare, italienare, jugoslaver, danskar och norrmän, som flyttade till Sverige då, kan räknas ha kommit in ordentligt i det svenska samhället. Blivit ”svenskar”. Det har alltså tagit ett halvt sekel för det, och barnbarnen till inflyttade kan räknas som helt integrerade.
När vi kom till Sverige var vissa saker mycket likt som nu. Föräldrarna kunde inte svenska, och alla lärde sig inte det heller eftersom arbetsplatserna var för det mesta på järnbruken, och där arbetade andra invandrare. Även basarna var finländare för att kommunikationen skulle fungera. Kvinnorna hade det svårare, för de blev ofta kvar hemma och skötte hushållet. De kvinnor som gav sig in på industriarbeten var ofta finskor, annars var det städning som gällde. Skolan var annorlunda och föräldrarna kunde inte riktigt förlika sig med det. Undervisningen kändes mer flummig, föräldrarna kunde inte hjälpa barnen med läxorna. Maten var helt annorlunda, brödet var sött – ja allt var sött!
Det finns jättemånga minnen kopplade till de första åren i Sverige och Surahammar. Tafattheten med språket, samhörigheten på området där vi bodde, alla barnen och lekarna, känslan av främlingskap i skolan, de vackra omgivningarna, mammas olika sjukdomar, pappas jobb på Bruket. Semestrarna i Finland, med besök hos släkt och vänner. Aka tåg och buss, då pappa inte hade körkort och bil, bära bagaget själv. Utvecklingen till vuxen som grundades på de harmoniska barnaåren i Finland, där jag fick vara jag, och fick vara barn. När vi flyttat kom livet till stor del att bestå av allvar och plikter. Att hjälpa föräldrarna med allt praktiskt så fort jag lärt mig språket.
Sitta barnvakt, ta småjobb från tidig ålder, fixa arbete på loven för att få ihop till egna pengar. För det mesta var pappa den som försörjde familjen, och periodvis kunde det vara knapert i kassan. Men dessemellan hann jag med att engagera mig i Finska Föreningen, bl a med att leda barngrupper. För att kunna göra det, fick jag gå ungdomsledarkurser, där jag träffade andra jämnåriga finländska ungdomar från övriga länet.
I mitt fall så representerar alltså de hoplimmade sakerna den första tiden i Sverige, och den hela vasen tryggheten i helningsprocessen genom att ha något helt av det gamla kvar i bagaget!
Finland finns i mitt hjärta!