Pinnen

”Pinnen var min första docka jag fick när flytten gick från Gävle till Västerås, 6 månader gammal. Varför namnet Pinnen kommer jag inte ihåg, vad mina föräldrar har sagt är att jag tyckte han hade så smala armar.

Som ny inflyttade i Västerås blev det sedan många resor med Pinnen för att lära känna våra nya omgivningar. Jag vet att Pinnen har varit nere i Sala silvergruva, sovit i tält på många av de vandringar som gjorts på bruksleden, varit på toppen av gravhögen på Anundshög och fått uppleva Strömsholmskanal med vyn från en kanot…jag tror även han var med när jag fick någon av mina första fiskar vid sjön Stora Kedjen vid Trummelsberg

Pinnen är väl kanske inte direkt kopplat till Västmanland, men har var min första kompis i den nya staden och i det nya länet.

Om Pinnen kunde tala, vilket han tyvärr inte kan, hade han säkert kunnat berätta många fler upplevelser och intryck som han har fått på alla resor och äventyr.

Pinnen har under många år legat bortglömd i en kartong på vinden hos mina föräldrar, när min far skulle flytta i februari i år och travar av prylar och möbler stod utplacerade i huset såg jag Pinnen  liggandes i en hög av skräp med en lapp på…till återbruket!!

-Men farsan, du hade väl inte tänkt att kasta Pinnen!!

-Varför inte, du verkar ju inte ha saknat honom på sisådär 45 år, svarar min far.

Nu är Pinnen tillbaka hos mig, lite mera uppmärksammad och lite mera uppskattad med en egen plats på en hylla i arbetsrummet.”