Extremväder
Den här sommaren har ju mindre roligt lärt oss det nya ordet ”extremväder”, fast det är snarare nygammalt, bara att det numera liksom förekommer lite oftare än det naturligt skulle göra.
Ett i dessa dagar, och som det verkar ett bra tag framöver, typ högst aktuellt ämne för det gäller ju även som arkivarie och historiker att hänga med sin tid, den är ju liksom historia i realtid.
Tänker bara på vår gamle vän Carl Frestare och hans polares upplevelser. Tror nog att de lätt skulle påstå att klafsa omkring i knädjup gyttja i konstant regnväder på väg mot Narva, halka omkring på en istäckt vall under stormning av den lilla gudsförgätna befästa staden Veprik en vinter då fåglarna sägs ha frusit ihjäl i luften, eller vändstekas i solen väntandes på att anfalla över ett dammigt fält vid Poltava, nog var följden av väderlek som skulle kvala in som extremväder redan för 300 år sedan.
Nu levde ju de grabbarna under den ”lilla istiden” som faktiskt pågick en bra bit in på 1700-talet, med hyfsat många isvintrar och missväxter som följd, nej det var liksom inte bättre förr alla gånger…
Att extremväder kan vara livsfarligt det kan bland många andra Carls kollega löjtnanten Nils Norin vittna om. Vid Poltava så blev han sårad sju (!) gånger för att två dygn efter slaget kravla fram och ge sig fången. Hur sjutton hans kropp kunde tåla så mycket stryk förblir nog en gåta, men jag läste att en forskare hävdar att folks fysiska form förr i tiden kan likställas med vår tids elitidrottare, om det stämmer så kan det ju vara en ledtråd…
Själv så släpades ju Carl bort från det solstekta slagfältet med blytung huvudvärk, och som sagt han var långt ifrån ensam att bli sårad under den bataljen, och många andra för den delen med, för att någon månad senare eller så studsa omkring som om ingenting hade hänt, fast alla gjorde ju inte det förstås då. Men det kanske ligger det något i forskarens påstående ändå.
Dessutom så utkämpades de tre mest förkrossande vinsterna för det svenska laget mellan november och februari. Alltså mitt i smällkalla vintern då vanliga dödliga soldater på den här tiden hämtade nya krafter i fredliga fältläger. Men nejdå, istället såg de uppenbarligen vinteranpassade Frestare och hans polare till att skicka typ 18 000 fiendesoldater till de sälla jaktmarkerna, till priset av 2 000 blågula. Alltså fruktansvärt brutala historier med röd snö som följd…
I sammanhanget kan nämnas att det var betydligt fler blågula som strök med i snöstormen på fjället på väg hem från Norge den där vintern 1718/1719, helt klart alltså att väder kan vara just fullkomligt livsfarligt.
Nu är det ju mest 1600-talet som är känt som ett kyligt sekel, och det var det även här i länet. Prästen i Tortuna skrev ner ovanliga händelser som hade inträffat inom sockengränsen, ja det hade prästerna påbud att göra för diverse naturfenomen och annat på den tiden skedde aldrig av en slump. Utan de var tecken från ovan om hur människorna sköte sig, och om vad som skulle hända. Så allt väder och annat utöver det vanliga sågs som järtecken som alltid betydde något, oftast något mindre bra då…
Nåväl han noterade följande för sockenborna mycket hemska upplevelse, och även han själv verkar rätt så skärrad av det hela, och inte undra på läs bara.
”Anno 1643 den 23 Martj 6:e dagen för Wårfrudagz aftonen uphoff sig efter middagen wid klockan try pass ett grufweligt och förskräckeliget uhrwäder ifrån nordan, med ganska häftig kiöld, och ju närmare det leed in till aftonen, ju häftigare och förskräckeligare blef det, ja des lijke hafwer nappast warit ifrån wärldarnes begynnelse, månge menniskior blefwo borta och fröse ihiel nästan by mellan, och ganska få, som i wägar stadde wore, blefwe med sine dragare behåldne. I Tillberga blefwe try joen steendöde fundne på wägen strax wid prästegården om morgonen der efter. Ifrån åthskillige orter spordes att folk hafwer frusit till dödz. Ther uppå folgde en hefftig Winter, myckin snöö och uhrwäder, i jemfallige tree wekor kom altså första tööwäder d 13 Aprilis. Gud ware oss allom nådelig och gifwe oss nåd att bereda emot den yttersta dagen!”
Två år senare så fortsatte eländet, hör bara vad han har att berätta om detta himlafenomen.
”Samma åhr 1645 d 3 Maj … hördes här ifrån öster norr ett hårdt och skarpt dunder i luften, såsom af ganska stort feltstycke eller dubbel Kartow med ett långt fragore efter åth många sågo eld i luften, moln syntes intet uthan några hwijta flekar, uthan twifwel hotar gud oss än wijdare med krig, jemwell med yttersta domen, hans guddomliga godhet hielpe oss, att bätra wårt lefwerne! Amen.”
Att komma ihåg är att när detta skrevs så pågick för svensk del sedan 15 år det trettioåriga kriget, och det skulle hålla på i tre år till. Så den gode prästens tolkning av vad som antagligen var ett mindre kometnedslag, eller i alla fall något som föll ner i vårt län från rymden, var nu inte helt åt pipsvängen…
Nu var ju vårt avlånga land länge ett utpräglat jordbrukssamhälle, där typ nästan alla var bönder som skulle få mat att växa och bli stor så man slapp att svälta. Med kraftiga variationer mellan årstiderna så var ju vädret något som var helt avgörande för om man skulle lyckas med den uppgiften, få en bra skörd alltså.
I arkivet har vi ett gäng ”Bondedagböcker” som ger en oerhört detaljerad bild över inte bara vad bönderna gjorde till vardags förr, ja på söndagar så vilade man ju lite om man kunde. För dessutom så plitade bönderna ner varje dags väder, alltså temperatur, väderlek och nederbörd, nästan så man får känslan av att de hade en hel väderstation bredvid ladan… 😊
Antagligen var det för att få fram egna högst lokala väderdata för att bättre kunna förutspå hur vädret skulle bli vid motsvarande tid nästa år, annars så var väl det enda prognosverktyget att typ titta upp på himlen. Gårdagens kunskaper om moln måste ha varit enorm, hm sådana moln jaha då blir det slagregn om 1 timme och 37 minuter, då hinner jag precis slå en bit av lillåkern och få in lite foder till hästen.
Så vi öppnar naturligtvis en av de bondedagböcker vi har för att kolla dagens väder, fast anno 1876 då alltså. Är ju alltid lite kul att se om det hänt något på väderfronten sen sist, jag menar vädret ska ju vara svenskens favoritämne att dryfta med andra. Vem vet det kanske fortfarande är ett sätt att dubbelkolla sin egen väderprognos, som liksom har levt kvar även fast de flesta idag är stadsbor.
Något som väl bitvis kan styrka min egen lilla teori, om att vi här uppe i norr längst innerst inne fortfarande är bönder som med nedärvd automatik håller koll på vädrets makter så den imaginära skörden inte går åt fanders, men nu gör vi litet skutt till en tid för inte så länge sedan… 😊
Så nu kollar vi vad den rikskände biodlaren C.G. Berglind i Böle uti Skultuna socken skev ner i sin dagbok den 4 november 1876.
”4, Mulet, Blåste litet, – 7 grader fm, – 3 grader em, Diversearbete”.
Nu var den dagen en lördag, för dagen efter skrev han att det var söndag och att han var på bröllop!
Även dagens bönder håller naturligtvis järnkoll på väder och vind, de har lite bättre prognoser bara, så att de vid rätt läge oavsett timme på dygnet kan slänga sig upp i high-tech traktorn och göra det bönder gör under skördetider. Mörkt, vadå det finns ju strålkastare, sova det får jag göra när regnet kommer imorgon bitti…
Översvämningar och bränder har ju även inträffat i vårt lilla län, fast inte så ofta då. Ta bara den olycksaliga branden, som Carl säkert skulle ha kallat den, anno 2014. Av en ren slump letandes efter svar på någon klurig fråga då förstås, så upptäckte jag att sommaren 1914 var ovanligt varm och torr, känns det igen…
Fast den gången var det blixtnedslag som satte fyr på terrängen på ett gäng ställen bland annat i Svanå och Ramnässkogarna. Några vattenbombande helikoptrar eller flygplan fanns liksom inte att få tag på, utan det var hinkar med vatten, lövruskor och yxor som gällde som släckutrustning.
Länstidningen följde dramatiken dag för dag, och någon lek att bekämpa skogsbränder var det varken då eller nu. Mer än 600 man lokalbor, bruksarbetare och värnpliktiga bekämpade bränderna i flera dagar innan de var under kontroll, hör bara vad som gick att läsa i tidningen den 11 juli 1914.
”…Stora Svalan ligger alldeles i närheten; elden hade fallit över de båda torpen oerhört hastigt, och torparfrun på Stora Svalan hade med sitt lilla barn måst ge sig iväg bortåt vägen, springande av alla krafter, under de karlarna, 4 stycken, tagit sin tillflykt till fälten väster om torpet. Sedermera begåvo de sig upp till stugorna och lyckades efter otroliga mödor rädda mangårdsbyggnaden…Intensiva, ljusgrå rökmoln vällde upp ur skogen där elden rasade till och med uppe i trädtopparna och ett avlägset, åskliknande dån, vittnade om dess framfart…Eldslågorna hoppade som tusentals lyktgubbar och sögo sig fram över slätten, samt kastade sig in i den täta lövskogen…lägg därtill att vinden var oerhört kraftig och man förstår, att ställningen var förtvivlad…Släckningsmanskapet stod i det närmaste redskapslöst – lövruskorna voro de enda vapnen…Överallt lågo bevakningsmännen i stora lag, de flesta fullkomligt uppgivna av trötthet från dagens vedermödor, men framför allt av hunger o. törst. Många hade arbetat hela dagen utan att ha fått en matbit eller en klunk dricka i sig…”.
Så vad gäller musiken i min skalle så hänger vi kvar i det glada 1980-talet med låten ”Here comes the rain again”, med en syntduo från England som spelade typ eurorytmer, fast önationen numera då inte är med i den klubben längre, fast man var en av grundarna, så kan det gå när inte haspen är på…
PS. Svaret på förra musikfrågan är det engelska bandet ”Echo and the Bunnymen”. Som ju kommer från Liverpool, och apropå väder så vi vet ju alla hur mycket det brukar regna på de brittiska öarna. Tja de ligger ju typ i Atlanten där det finns väldigt mycket vatten, inte så konstigt alltså tänker jag. Undrar förresten om stadens namn har gett upphov till ordet pool, man vet ju aldrig… 😊
Då innebörden av en del ord som användes i äldre svenska inte alla gånger är så lätta att tolka idag, så menade prästen med orden ”ett stort feltstycke eller dubbel Kartow” en jättestor kanon. Nörden i mig måste också nämna att de tre fältslagen som ägde rum i mer eller mindre uruselt vinterväder var, Narva 1700, Fraustadt 1706 och Helsingborg 1710. De många skogsbränderna runt om i länet 1914 lyckades man till slut efter stora ansträngningar att släcka, men förödelsen blev stor. Ok, det här blev långt, men det var ju ett tag sen sist, och ämnet är ju viktigt, tycker i alla fall jag. DS.
Dela gärna sidan med andra: