Dominikankonventet, Västerås

Dominikanerklostret, eller rättare sagt dominikanerordens konvent i Västerås byggdes 1244. Dominikanermunkarna var klädda med svarta kåpor och kallades därför svartbröder, och tillhörde en så kallad tiggarorder. Munkarna inriktade sig mycket på studier och vetenskapligt arbete.

Klosterkyrkan har varit ungefär 49 x 21 meter och fanns på Munkholmen, som omgavs då av Lillån och Munkgatan. Klostret var byggt på ett omfattande system av pålar och rustbäddar av trä då holmen till stor del bestod av blålera.
En modell över klostret har gjorts som finns att se på Stadsbiblioteket och fortfarande kan man se var delar av klostret har varit genom att murarna är markerade med mörkare sten i stadshusets golv och kringliggande öppna ytor.

Aktiviteterna vid klostret avvecklades och byggnaderna revs succesivt efter Gustav Vasas reformationsriksdag 1527. Stora delar av klostret var byggt av tegel, som efter rivningen användes för att bygga om Västerås slott, domkyrkan och herrgårdar runt staden.

Utplånandet av klostret var så noggrant att den exakta platsen glömdes bort. När stadshuset började byggas 1953-1955 fann man klostrets kyrka och begravningsplats vilket föranledde flera arkeologiska undersökningar under ledning av dåvarande länsmuseichef Sven Drakenberg. 1959-1960 fortsatte utgrävningarna av resten av klosterområdet. Utöver grundmurar och diverse föremål påträffades också runt 2000 skelett daterade till medeltiden.
Individerna är placerade med huvudena i väster och fötterna i öster med händerna knäppta över bröstet. De är män, kvinnor och barn. Flera av skeletten har skador efter vapen, andra skelett visar spår av sjukdomar. Några av dessa kranier och ben visas nu i Länsmuseets basutställning om medeltiden.

Inom projektet WOOF kommer ett urval av benen från klostret bli fokus för tillgängliggörande av materialet i olika grader.

Utgrävningarna vid Gaggeska källaren vid klosterområdet 1959 med Sven Drakenberg i bild. Fotograf: Bertil Forsén/Västerås Stadsarkiv. Rättighet: CC BY-NC-ND

Våren 2022

Vårens arbete pågick främst bakom kulisserna och den publika förmedlingen påbörjades främst under sommaren/hösten 2022. Parallellt med sammanställningen av arbetet från hösten 2021 pågick förberedelser för arbetet med en ny plats och ett annat osteologiskt material som kommer vara projektets huvudfokus under yrkespraktiken med nya studenter hösten 2022.

På bilden syns öppnandet av en av lådorna som kommer arbetas med under hösten. Under utgrävningen packades benen i trälådor och skickades därefter vidare för rengöring och senare även ompackning.

Hösten 2022

Under hösten arbetar fyra masterstudenter från Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet (OFL) vid Stockholms universitet som ska arbeta med ännu ett benmaterial i behov av en genomgång. Studenterna arbetar med benen inom ramarna för Osteoarkeologisk yrkespraktik vid universitetet samt inom ramarna för Projekt WOOF och museets Policy för hantering av mänskliga kvarlevor.

Denna höst kommer studenterna att arbeta med ben från Dominikankonventet i Västerås. Inledningsvis arbetar studenterna ben från sju trälådor som av oklar anledning inte packats om sedan utgrävningen för över 60 år sedan. Enligt ”legenden” framkom så många gravar och det var bråttom att packa ihop, så att de som arbetade på grävningen var tvungna att springa och köpa dessa lådor från systembolaget.

Studenterna studerar även arkivmaterial samt arbetar med benen som är utställda i museets utställningar.  

Under 10 veckor kommer vi, utöver bättre ordning och förvaring, få möjlighet att lära oss mer om vilka som begravdes vid konventet, och lägga en till liten pusselbit av Västmanlands historia.

Följ studenternas arbete under #projektWOOF på sociala medier.