En arkivaries betraktelser
Välkommen till vår blogg, där vi bjuder in dig till en fascinerande resa genom en arkivaries värld av tankar och reflektioner. Här delar vår passionerade arkivarie med sig av små, tankeväckande inlägg i ord och bild, som fängslar dig med berättelser om Västmanlands rika historia, vardagen på Karlsgatan 2 och ögonblick från livets stora panorama.
Ta en unik titt bakom kulisserna och upplev vardagen genom en arkivaries något udda synvinkel. Var förberedd på att omvärdera din syn på arkivarier, för här förvandlar vi det traditionellt torra och dammiga arkivet till något spännande och underhållande! Välkommen till en värld där historiens gång och arkivets magi möts med glimten i ögat och ett leende på läpparna.
Extremväder
Den här sommaren har ju mindre roligt lärt oss det nya ordet ”extremväder”, fast det är snarare nygammalt, bara att det numera liksom förekommer lite oftare än det naturligt skulle göra. Ett i dessa dagar, och som det verkar ett bra tag framöver, typ högst aktuellt ämne för det gäller ju även som arkivarie och historiker att hänga med sin tid, den är ju liksom historia i realtid.
Bödlar och båtar
Oj, oj, vad tiden går och så här i det begynnande höstrusket så känns semesterns grönbete redan rätt så långt borta. Nåväl, hoppas att ni alla har haft en trevlig och avkopplande semester och sommar, vad ni nu än har haft för er denna återigen lite annorlunda men nästan vanliga sommar med både regn och solsken. Själv har jag mest chillat med en kaffekopp i ena näven och något smågott innehållandes kakao i den andra, blickandes ut över den för bina och mig alldeles lagom vårdade tomten, konstaterandes att kaniner antagligen är världsmästare i just den ädla konsten att chilla… 😊
Livet på luckan och sommar
Ok då, förra hälsningen kanske var lite väl gravallvarlig och kanske inte så där dödskul! Så när jag tittade efter bilder för att svara på en av alla de frågor som vi får till arkivet, så hittade jag en bild från en livad tillställning i ett kanske otippat sammanhang. Då slog det mig att skoja till det har ju folk alltid gjort, och ofta har ju humorn spirat som aldrig förr när tiderna varit lite extra tuffa. Bilden jag såg var från en så där lagom rolig tid i en ung mans liv, i alla fall förr, den i kronans kläder alltså. Mer eller mindre i karantän med ett gäng pojkar som på något sätt skulle bli män på kuppen, som man dessutom aldrig träffat förut. Där dagens höjdpunkt var lunchen mellan två pass med krälande i gyttja eller annan beordrad fritidsaktivitet som gjorde att klädsanering följde som ett brev på posten, ett talesätt som väl stämde bättre förr, alltså det som är mer känt som ”Lumpen”.
Kyrkogårdar och vilorum
Apropå gropar i förra hälsningen, så har ju människan länge använt sådana för att lägga de som lämnat jordelivet till den sista vilan, så även i vårt län såklart för här har det ju levt folk rätt så länge. Nu vet ni som är lite arkeologiskt bevandrade att det här med begravningsskick har ju varierat lite genom åren. Hela kroppen i backen, eller kremering och de brända benen under mark, som vanligt har modet runt detta gått som lite i cykler då… Nåväl, med kristendomen så blev det spikat att kroppen skulle jordfästas i ett stycke, med eller utan kista, allt beroende på den bortgångnes släkts finansiella situation vid frånfället. Inte ens efter döden var något gratis, och skulle det dessutom ringas i kyrkklockan så skulle det också pröjsas. Tittar man nu på gamla kartor över Västerås, för att ta ett näraliggande exempel, och den äldsta är från 1688, så spelar det ingen roll hur noga man än tittar, något liksom saknas.