Nyheter
På gående fot
Tiden har som ni vet sin gång, och ibland så behövs det lite rast och villa, inte minst när orosmolnen mullrar vid horisonten. Jag menar jag är ju trots allt bara människa, men nu har det blivit hög tid för en liten hälsning igen så här i sommartider. Skulle vi med en fiffig tidsmaskin kunna få vår polare Carl Frestare att landa i vår tid så skulle denne faktiskt högst bildade man snabbt kunna konstatera några saker, eller då komma med några små egna betraktelser.
Nytt år och pergamentbrev
Ok, nytt år men samtidigt verkar det mesta vara typ som det var för ett år sedan, kanske någon mer av er som har en liten lätt dejavu känsla i dessa dagar… Vad det nya året kommer att bjuda på vet vi ännu inte, bara att tiden rullar på som alla andra år. Apropå år så blir det ju några stycken med tiden, som vi klumpar ihop till först decennier och sedan till sekel för att liksom lättare hålla koll på dom, sen får de ju nummer också enligt gammal internationell standard. Vilket får mig att tänka på våran äldsta arkivhandling här i bunkern, japp lite Fort Knox är det alltid när man snackar om arkivlokaler, och så ska det vara också. 😊
Elektricitet och neon
Nu har ju det stora höst och vintermörkret rullat in, och kanske det där vemodet också så här i ännu pågående pandemitider, men det lackar ju mot jul också! Det får mig att tänka på att den är väl typ ljusets högtid om jag kommer ihåg rätt…en hel del ljus syns ju i alla fall i var och var annat fönster. Nu har ju vi lyxen att ha tillgång till konstgjort ljus sedan faktiskt nästan bara ett sekel, innan dess så var det där med ljus i hus en högst analog historia.
Extremväder
Den här sommaren har ju mindre roligt lärt oss det nya ordet ”extremväder”, fast det är snarare nygammalt, bara att det numera liksom förekommer lite oftare än det naturligt skulle göra. Ett i dessa dagar, och som det verkar ett bra tag framöver, typ högst aktuellt ämne för det gäller ju även som arkivarie och historiker att hänga med sin tid, den är ju liksom historia i realtid.
Bödlar och båtar
Oj, oj, vad tiden går och så här i det begynnande höstrusket så känns semesterns grönbete redan rätt så långt borta. Nåväl, hoppas att ni alla har haft en trevlig och avkopplande semester och sommar, vad ni nu än har haft för er denna återigen lite annorlunda men nästan vanliga sommar med både regn och solsken. Själv har jag mest chillat med en kaffekopp i ena näven och något smågott innehållandes kakao i den andra, blickandes ut över den för bina och mig alldeles lagom vårdade tomten, konstaterandes att kaniner antagligen är världsmästare i just den ädla konsten att chilla… 😊
Livet på luckan och sommar
Ok då, förra hälsningen kanske var lite väl gravallvarlig och kanske inte så där dödskul! Så när jag tittade efter bilder för att svara på en av alla de frågor som vi får till arkivet, så hittade jag en bild från en livad tillställning i ett kanske otippat sammanhang. Då slog det mig att skoja till det har ju folk alltid gjort, och ofta har ju humorn spirat som aldrig förr när tiderna varit lite extra tuffa. Bilden jag såg var från en så där lagom rolig tid i en ung mans liv, i alla fall förr, den i kronans kläder alltså. Mer eller mindre i karantän med ett gäng pojkar som på något sätt skulle bli män på kuppen, som man dessutom aldrig träffat förut. Där dagens höjdpunkt var lunchen mellan två pass med krälande i gyttja eller annan beordrad fritidsaktivitet som gjorde att klädsanering följde som ett brev på posten, ett talesätt som väl stämde bättre förr, alltså det som är mer känt som ”Lumpen”.
Kyrkogårdar och vilorum
Apropå gropar i förra hälsningen, så har ju människan länge använt sådana för att lägga de som lämnat jordelivet till den sista vilan, så även i vårt län såklart för här har det ju levt folk rätt så länge. Nu vet ni som är lite arkeologiskt bevandrade att det här med begravningsskick har ju varierat lite genom åren. Hela kroppen i backen, eller kremering och de brända benen under mark, som vanligt har modet runt detta gått som lite i cykler då… Nåväl, med kristendomen så blev det spikat att kroppen skulle jordfästas i ett stycke, med eller utan kista, allt beroende på den bortgångnes släkts finansiella situation vid frånfället. Inte ens efter döden var något gratis, och skulle det dessutom ringas i kyrkklockan så skulle det också pröjsas. Tittar man nu på gamla kartor över Västerås, för att ta ett näraliggande exempel, och den äldsta är från 1688, så spelar det ingen roll hur noga man än tittar, något liksom saknas.
Byggropar och schakt
När jag tänker på förra hälsningen så slår det mig att Mimerverkstaden liksom i stort sett alla hus i Västerås, och säkert de flesta andra städer i landet, fram tills någon gång på typ 1940-talet byggdes mer eller mindre direkt på marken. Alltså utan källarvåning, mina kära kollegor byggnadsantikvarierna får rätta mig om jag har fel, de har stenkoll på sådant, och mycket annat också. Året 1929 så gjordes en inventering hus och då även av medeltida källare i Västerås, finns en liknande för Arboga också. Nu ska ju som sagt redan Gustav Vasa ha stött på en källare i just Västerås, och man får väl säga att det var nog mer tur än skicklighet att han lyckades med det, för många var de sannerligen inte…
Karlsgatans och Mimerverkstadens barndom
Apropå gamla bilder så har jag till min glädje lyckats rota fram några sådana från Karlsgatans och Mimerverkstadens barndom, eller snarare kanske dess uppvaknande ur en hyfsat lång Törnrosasömn. Det var ju typ 10 år sedan, så nu är de bilderna, precis som Axels första, lite så där pittoreskt charmigt grovkorniga och halvskarpa. Nutidens digitala mobilkameror följer ju samma utvecklingskurva som dåtidens analoga lådkameror gjorde, alltså med nya upphottade och förbättrade modeller typ varje år eller månad…
Oskar Fredrik Wijkman
Apropå gamla industrier i Västerås så var ju Asea inte först på plan, för den var redan krattad av en idag ganska så anonym herre. Fast på sin tid så var han ju då långt ifrån det, skulle han levt idag skulle han nog ha beskrivits som stadens starke och ytterst handlingskraftige man, vars visioner för framtiden skulle komma att sätta Västerås på kartan. Inte undra på att han i folkmun kallades för ”Gud fader”. Denne sörmlänning, vilket ju inte är något fel har ju själv anor därifrån, var långt ifrån någon rookie när det gällde det där med industrier. För innan ankomsten till Västerås blev han 1872 verkmästare vid Hallstahammars bruk där han fixade till så att de började tillverka skruvar och muttrar, och vips så såg ”Bultfabriken” dagens ljus redan 1873.